Åttiotalisterna är bästa föräldrarna
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-02-05
Carlos Rojas: Framtidens pappor är inte som Janne Josefsson.
När jag tänker på vad som skiljer min generation från de tidigare föräldramässigt, så flippar hjärnan fram ett minne från en intervju med Janne Josefsson i tidskriften Föräldrar och barn från mars 2008. Han har i början av artikeln berättat om hur han ångrar att han inte var mer hemma med sina nu vuxna barn, och hur han insett att det var det som gjorde att han och dessas mamma skilde sig.
I intervjun berättar han om hur han nu fått en son till som är sex år och som han ägnar mer tid åt, men att han ändå inte är hemma. När intervjun börjar lida mot sitt slut, förklarar han så här: ”Numera är jag alltså gift med en kvinna från Filippinerna, där kulturen verkligen är att kvinnan tar hand om barnen. Så det går ju att räkna ut med röven och en kritbit hur det är hos oss”. Enligt journalisten skrattar Janne på sitt oefterhärmliga vis efter att han sagt det. Ingen följdfråga kommer.
Två saker är anmärkningsvärda för just den här stumpen av samtalet mellan Josefsson och journalisten – och förhoppningsvis är de utdöda när vi åttiotalister om tjugo år mer eller mindre bidragit färdigt till vårt folks fortplantning:
Att han kommer undan oemotsagd och okommenterad med sin (dessutom osmakligt motiverade) ansvarsflykt, till exempel som här genom att vara härlig i övrigt.
Att han med vetskapen om vad ett förringat föräldraansvar innebär upprepar sitt val.
Åttiotalister (sena sjuttiotalister får också vara med) är en generation som sedan väldigt tidigt haft ett enormt informationsutbud och enorma valmöjligheter. Jag har länge sett hur det här har gjort att vi faktiskt blivit mer begåvade på att göra just val.
Aktiva val, och inte bara go with the flow-val av till exempel den typen familjer gör när mannen i snitt tar ut tjugo procent av deras totala föräldradagar.
Föräldraskap, och inte minst förhållandet och jämlikheten till den man är förälder med, handlar för mig till väldigt stor del om att konstant göra aktiva val. Att inte bara låta saker hända utan att man reflekterar över det. Den kompetensen kommer till exempel under de kommande tjugo åren att leda män till att inte bara ta sin halva kaka av föräldradagarna när de får barn, utan också att närma sig ett jämlikt och feministiskt förhållningssätt till sin partner när de bildar familj, även om jag inte tror att vi kommer räcka så långt som vi vill komma.
Informationen vi har kunnat tillskansa oss är också helt avgörande. Sextio- och sjuttiotalisterna hade ingen föräldralitteratur att tala om. Jag och många åttiotalister med mig har kunnat dra nytta av den otroligt begåvade resan våra föregångare gjort i sina liv, som många extremt kloka människor har nedtecknat för oss att avnjuta, trevligt serverade på en lockande buffé. De var tvungna att grotta igenom hundra akademikers böcker för att hitta nåt vettigt och aha-upplevelsegivande. Vi har haft glädjen att kunna åtnjuta samlad livserfarenhet som fått polletter att trilla ner i lättläst, folkligt format.
För mig var till exempel vissa av texterna i antologin ”Uppdrag: Pappa” och varenda kapitel i Gunilla Bergenstens lilla ”Familjens projektledare säger upp sig” otroligt viktiga för att knäppa iväg mina tankar i rätt riktning.
Jag tror att saker som att göra allt lika mycket (hämta och lämna lika många gånger och så vidare) kommer att bytas ut mot andra sätt att eftersträva jämlikhet. Mer kommer handla om att ta mer faktiska initiativ till saker och ligga steget före båda två, än att dela jämt på allt.
Om du som läser det här är kvinna och sextio- eller sjuttiotalist tror jag att du kan bli ganska trött ibland på att ni gör ungefär lika mycket men att du ofta får påminna din snubbe om vad han ska göra.
Curlingföräldraskapet kommer också vara utdött om tjugo år. Kanske delvis på grund av att vi nog är latare än generationerna innan. Vi tycker om att softa i högre grad. Och det tror jag är bra för alla. Jag tror också att amningsreligionen kommer att tappa anhängare. Män kommer att vara föräldralediga och inte skryta om att de är det, flickor kommer få leka med dockor och pojkar med bilar igen utan att föräldrarna får genusångest av det.
Jag tror att det kommer hända mycket, för vi är många, välinformerade, kapabla och kunniga på ett sätt som jag tror att få generationer innan har varit.
Även om jag är väl medveten om att varje generation som existerat alltid har tyckt att den är alldeles extra förträfflig jämfört med de tidigare…
Carlos Rojas