Lundgren är ute på djupt vatten

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-22

Charbonneau: Förslaget gäller bara överfiskade fiskbestånd på öppet hav

EU-kommissionens förslag att införa inrapporteringskrav för delar av fritidsfisket missförstod Nils Lundgren fullständigt, skriver Nathalie Charbonneau.

Av Nils Lundgrens (Junilistan) debattartikel i Aftonbladet den 15 januari framgår att han fullständigt har missförstått EU-kommissionens avsikter med förslaget att införa rapporteringskrav för delar av fritidsfisket. I svepande ordalag hävdar Lundgren att ”alla sportfiskare ska rätta in sig i ledet och meddela EU härnäst de tänkt fånga fisk till söndagens släktmiddag”. Nils Lundgren målar upp en bild av klåfingriga byråkrater i Bryssel som inom kort även kommer införa EU-regler om fiske i insjöar, byråkrater som ”aldrig har fiskat röding i Vättern [eller] satt ut kräftburar i Möckeln”.

Lundgren tycks helt ha missat att EU-kommissionens förslag bara gäller fritidsfiske av skyddade, överfiskade fiskbestånd på öppet hav, och dessutom inte berör insjöfiske överhuvudtaget.

För det första: Dessa bestämmelser kommer alltså bara att gälla fiskbestånd som är överfiskade och som därför skyddas av flerårsplaner. Östersjötorsk är ett exempel, och det är den enda fiskart i Östersjön för vilken det skulle krävas tillstånd enligt EU-kommissionens förslag. Studier visar att i vissa länder står fritidsfisket för så mycket som 50 procent av den tillåtna nationella kvoten, och mer än vad det kommersiella fisket står för. Problemet är att dessa fångster inte räknas in i den nationella kvoten, och uppgifterna är därför inte tillgängliga när man sedan ska bedöma hur det står till med fiskbestånden.

När det gäller torskfisket i västra Östersjön står till exempel tyska fritidsfiskare för mellan 1 900 och 5 100 ton varje år, när den totala tillåtna fångstmängden är 19 000 ton. I Italien togs runt 800 ton tonfisk av fritidsfiskare under 2007, att jämföra med hela den nationella kvoten på runt 43 00 ton.

För det andra ska det föreslagna tillstånds- och rapporteringssystemet bara gälla fiske från båtar på öppet hav. Det gäller alltså inte enskilda fiskare som fiskar från strand eller från båtar mellan kustnära öar. Inte heller gäller förslaget fiske i sötvatten som Nils Lundgren antyder – insjöfiske har aldrig omfattats av EU:s fiskepolitik.

I områden där bestånden är känsliga för överfiske är det bara rätt att fritidsfisket bidrar till att säkra ett hållbart fiske på lång sikt. Jag inser att detta kan medföra problem för en liten grupp människor. När det gäller Östersjötorsken hoppas jag dock att de flesta fiskare håller med om att fördelarna är avsevärt större än nackdelarna.

Nils Lundgren har också helt fel när han påstår att fiskeflottans överkapacitet främst är ett sydeuropeiskt fenomen. Såväl överkapacitet som det överfiske sådan leder till är ett problem i hela Europa, inte minst i Östersjön. Både överkapacitet och överfiske kräver en gemensam europeisk lösning om yrkesfiskare i alla länder ska få en rättvis behandling och inte diskrimineras jämfört med sina grannar. Sverige bör särskilt få beröm för att man på senare tid avvecklat ett antal större fiskefartyg.

Jag är övertygad om att de nya föreslagna fiskebestämmelserna kommer att föra oss ett steg närmare en hållbar framtid för fiskeindustrin, inte bara i Östersjön utan i hela Europa. Om vi kan uppnå det målet är det värt det besvär det innebär att låta fritidsfiske av utsatta bestånd omfattas av bestämmelserna. Det är just fritidsfiskarna själva som kommer att bli de första att dra fördel av starkare fiskbestånd.

Nathalie Charbonneau