Drevet kräver huvud på ett fat

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-29

Medieforskaren Ester Pollack om drevet efter Wanja Lundby Wedin

Vår moderna historia är fylld av politikerskandaler. Kvinnor som felat blir fort villebråd. Drevjakten är spännande så länge utgången är oviss. När alla vädrar blod kan bytet fällas, skriver Ester Pollack, medieforskare vid Stockholms universitet.

Så var vi där igen. Normbrott, skandal – och mediedrevet går. I dag gäller det Wanja Lundby Wedin. I en värld i finansiell kris uppdagas att LO-ordföranden suttit i styrelsen för AMF som beviljat Christer Elmehagen fantastiska miljonbelopp i pensionsavtal. En ofattbart oansvarig styrelse. Uppenbart okänslig för många LO-medlemmars situation av pengabrist, arbetslöshet.

Knappt två veckor tidigare backade samma AMF-styrelse när det gällde bonusar till cheferna, därtill tvingade av reaktionerna på avslöjandet om dessa belöningar. Ty de gavs samtidigt som vanligt folks pensionskapital skrevs ner. Och så var det (tidigare) vd:ns och (sedermera sparkade) vice vd:ns resoluta flytt av de egna pensionsförsäkringarna till annat konto för att slippa detta så kallade återtag. Direktörsskiktets gränslösa girighet skapar av förklarliga skäl stor upprördhet. Att LO-ordföranden Wanja Lundby Wedin som styrelsemedlem medverkat till miljonbetalningarna är beklämmande. Hon har skött sitt uppdrag i AMF:s styrelse illa, hon - och alla andra styrelsemedlemmar.

Detsamma gäller så vitt vi vet rätt många. Ett otal andra styrelser har i kristider och trots förluster beviljat sina bolagsdirektörer miljoner. Alla tecken tyder dock på att syndabocken speciellt blir en: Wanja Lundby Wedin. Hon företräder facket, hon avkrävs särskilt hög moral. Mot henne riktas all indignation. Vi har sett det förr: kvinnor i maktposition som begår ett fel blir fort till villebråd. Som brukligt är när mediedreven går krävs soningsoffer, ett huvud på ett fat. För två år sedan blev den norska kvinnliga LO-ordföranden, Gerd-Liv Valla, tvingad att avgå efter en skandaliserande häxprocess.

Vår moderna historia är fylld av mediala skandaler med politiska förtecken. En del är politikskandaler, andra är främst politikerskandaler. Till den första kategorin hör till exempel Boforsskandalen från 1986 (där mutor användes för att genomföra kanonaffärer med Indien). Till den andra och dominerande kategorin hör alla de som främst är associerade till enskilda individer i samhällets toppositioner, oftast politiker: Ove Rainer, Sigvard Marjasin, Mona Sahlin, Gudrun Schyman, Laila Freivalds, Cecilia Stegö Chiló. Listan kan göras lång. I båda typer av skandaler är medierna centrala: som arena och aktör, som uttolkare av skeendet, som dramaturg och regissör.

Nyckelordet är skandalisering. Skandalen med stort S skapas genom många olika aktörers medverkan. Ofta tar den formen av en drevjakt, dominerande medier värderar sakens nyhetsvärde och karaktär på samma sätt. Deltagarna, redaktioner och andra aktörer, driver fram ett klimat där bara det som passar in i den etablerade skandalramen publiceras. Motsägande, alternativa tolkningar, sorteras bort. I processen blir smått stort, också triviala normbrott får karaktären av dödssynder. Syndaregistret växer, allt fler förbrytelser fogas till. Villebrådet pressas, och tar till undanflykter. Kommer hon att böja knä? Råden från beskäftigt pr-håll blir att lägga sig flat och be om ursäkt. Om ursäkten duger avgör dock uttolkarna, de politiska eller ekonomiska kommentatorerna. Den kan mycket väl bedömas vara en ”halvpudel” - och då är vi tillbaka i ruta ett. Jaktlaget formerar om i leden, bytet hukar i en buske. Hur länge varar lugnet? Vad härnäst?

På vägen har mediernas initiativ varit många: opinionsmätningar som visar att ”folket” (läs de procent som råkat rösta på nätet vid en viss tidpunkt) kräver avgång. Kommentatorer som fått nyhetsstatus på förstasidan med förutsägelser om vilka efterträdare som finns när den dagen kommer. Visuell vodoo har utövats med ledsna och bortvända porträtt av den skandaliserade. Kampanjen blir dock inte alltid framgångsrik.

Ty utgången är oviss, det är ett av drevets kännetecken. Det skapar hela spänningen. Vad kommer till, vem kommer in på banan med nya graverande avslöjanden? Också oprecisa eller svepande svar på journalisters frågor kan utnämnas till lögn i heta lägen. Se där - bekräftelse på en osund karaktär! Men först när alla säkert vädrar blod, kan nådastöten utdelas och bytet fällas.

Ester Pollack