Därför stämmer jag den svenska staten
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-10-28
Debattören: Jag är inte fri förrän Bodströms bunkrar har avvecklats
”Europadomstolen ansåg att rätten till en rättvis prövning var en av de grundläggande principerna för varje demokratiskt samhälle och att rättvisan inte får upphöra vid fängelseportarna.”
Dr. Stephanos Stavros
Genom införandet av Europakonventionen under Regeringsformen är staten skyldig att tolka all inhemsk lagstiftning fördragskonformt. Det betyder att myndighetsingripanden och domstolsavgöranden aldrig får meddelas i strid med de rättigheter svenska medborgare tillförsäkrats genom Europakonventionen. Konventionens artikel 6 om brottsanklagades minimirättigheter anger de omständigheter som ska vara uppfyllda.
Hans Danelius, mångårig ledamot av den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, skriver att frågan om hur straff ska verkställas normalt faller utanför artikel 6:1, men att när det handlar om inskränkningar av civila rättigheter kan artikeln vara tillämplig.
Placeringsbeslut gällande intagna på säkerhetsavdelning, så kallad ”bunkerplacering”, regleras i 2 kap 4§ Fängelselagen och anger de omständigheter som måste vara uppfyllda.
Beslutet ska föregås av en omfattande utredning och omprövas minst månatligen. Kravet på täta omprövningar är grundat på att bunkerplacering innebär omfattande inskränkningar i den personliga integriteten och friheten.
Av lagkommentarer framgår – utöver att det ska föreligga hög risk för rymning alternativt fritagning – att det också vid varje omprövningstillfälle måste finnas en konkret misstanke om allvarlig risk för brottslighet under strafftiden. Därmed fattar Kriminalvården regelbundet beslut som resulterar i dels inskränkningar av civila rättigheter och dels anklagelser om misstänkt brottslighet.
Kriminalvården har på samma sätt som Ekobrottsmyndigheten valt att bortse från Europakonventionens direktiv. Därför är båda myndigheterna nu stämda vid Norrköpings respektive Stockholms tingsrätt och Justitiekanslern är tvingad att yttra sig.
Härom året visade en undersökning att Kriminalvården vinner 96 procent av alla ärenden mot intagna i landets domstolar. Docent Magnus Hörnqvist vid Stockholms universitet sa i veckan att förvaltningsdomstolar saknar kompetens att handlägga dessa ärenden.
Kriminalvårdschefen Ulf Johnsons påstående om att processen som föregår bunkerplacering är rättssäker, är en direkt lögn. Ett exempel: Förvaltningsrätten i Härnösand konstaterade i somras att omprövningsbesluten av min placering på säkerhetsavdelning var ”knapphändigt och schablonmässigt motiverade” samt att ingen analys av ursprungliga riskfaktorer genomförts.
Därefter avslutade man med att ge Kriminalvården rätt!
Jag talar med en kvinna som säger att hon via skattsedeln är villig att betala de 20 000 kronor per dygn det kostar att hålla var och en av landets farligaste fångar säkert inlåsta. Hon säger att det känns tryggt. Jag frågar vad hon tror händer när dessa friges utan att ha sysselsatts, utbildats, behandlats eller återanpassats. Hon är inte längre så övertygad när jag berättar att verksamheten är experimentell och drivs utan evidens. En falsk trygghet, skapad av Kriminalvården som helt saknar intresse av att vårda då alla resurser lagts på taggtråd och betong.
Brevet från en medfånge som sitter kvar i bunkern väcker raseri inom mig. I ett avlyssnat telefonsamtal med sin lilla dotter blir han ombedd att snarast ringa barnets mamma som nyss fått besked om att hon har cancer. När han begär att få ringa samtalet får han avslag. Försök förstå hur det känns. Var det en hämnd för att han överklagat sitt placeringsbeslut?
Kriminalvården är en repressaliestyrd myndighet som förlorat såväl moralisk som juridisk kompass. Kritik från intagna och personal hanteras rättsvidrigt. Jag minns den medelålders kvinnliga vårdaren som gråtande, med rödkantade ögon och tårarna rinnande längs kinderna kom in på vår avdelning efter att ha klagat hos kriminalvårdschefen över behandlingen av bunkerfångar: ”Jag tvingas sluta i dag eftersom jag vägrar att fortsätta göra fel.”
Jag är inte bara dömd, utan också en pappa som älskar mina barn. Under tre år, nio månader och 13 dagar har bunkerplaceringen hindrat mina småkillar från att få träffa mig. Inte ens när min yngsta son allvarligt sjuk fördes med ambulans till sjukhus fick jag rätt att träffa honom.
Jag är ute nu, men inte fri förrän Bodströms bunkrar avvecklats. Så kom ihåg det skoningslösa löfte jag ger i dag: Jag ska personligen se till att de inhumana bunkrarna stängs. En gång för alla.
Torgny Jönsson