Utan lag och ordning får Irak aldrig fred
Ett halvår har gått sedan USA invaderade och besegrade Irak. Sedan dess pågår en kamp för att säkerställa fred och säkerhet i landet.
Det går inte så bra. 15 människor om dagen mördas i Irak. Varför har man inte kunnat lära sig av erfarenheterna från Kosovo?
Det undrar Renata Dwan, som leder ett projekt om konflikthantering vid Sipri, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut.
Vad innebär fred och frihet för en Bagdadbo idag? Det innebär stridsvagnar på gatorna och strömavbrott i hemmen. Det innebär utegångsförbud om natten och risk för väpnade rån om dagen. Det innebär över 15 mord om dagen.
De styrande i USA och Storbritannien var oförberedda på det kaos och våld som följde på den militära segern i Irak. Kunde detta ha undvikits? Vilka läxor kunde man ha lärt från de utländska interventionerna på Balkan?
Ungefär 220 000 utländska soldater ockuperar Irak och ändå utstår Bagdads fem miljoner invånare våld av en omfattning som vi i Europa skulle kalla för krig.
Vilka är orsakerna till detta våld och hur kan det ha varit så oväntat?
Det är inte sant, som tidigare har påståtts i debatten, att återuppbyggnaden efter kriget inte hade beaktats av de amerikanska krigsplanerarna. Washington erkänner att man började planera för ett Irak efter Saddam redan i september 2002, sju månader innan den militära attacken inleddes. Man tittade på erfarenheterna från Afghanistan och de strategier för humanitär hjälp och återuppbyggnad som tillämpades där efter den USA-ledda interventionen 2001.
Ändå är likheterna inte särskilt stora. I Afghanistan är mandatet för de internationella styrkorna begränsat till huvudstaden Kabul, medan koalitionsstyrkorna i Irak ockuperar ett land som omfattar över 437 000 kvadratkilometer.
Kosovo skulle ha utgjort en mycket bättre modell. Där tog ockupanterna ansvar för administrationen av hela territoriet, ett ansvar som krävde 42 500 utländska soldater i en provins på 10 849 kvadratkilometer.
Ett än mer fundamentalt misstag var att USA förutsatte att Iraks administrativa institutioner snabbt skulle kunna förse landet med lag och ordning. Ändå visade erfarenheten från Kosovo att makten under auktoritära regimer upprätthålls genom kontroll över samhällets rättsliga funktioner – polis, domstolar och fängelser.
När regimen avlägsnats rasar systemet samman. I det maktvakuum som följer råder djungelns lag när konkurrerande grupper strävar efter att kapa åt sig makt. Under sådana förhållanden måste de ockuperande makterna ta på sig ansvaret för att upprätthålla lag och ordning.
Det var naturligtvis svårt att förutse själva omfattningen av det våld som följde på Saddam Husseins fall. Ändå har Kosovo givit oss ganska goda kunskaper om hur ett samhälle, som förråats av åratal av våld och som har stora materiella behov, reagerar då regimen kollapsar.
Efterkrigskaoset blir för många också en möjlighet att göra upp räkningen med fiender, verkliga eller inbillade, på det sätt som befolkningen är mest van vid – med våld. De utbrända hus och kyrkogårdar som fläckar landsbygden i Bosnien, Albanien, Makedonien och Kosovo påminner oss om detta.
En annan lärdom från Kosovo är att militära styrkor har en begränsad förmåga när det gäller att hantera efterkrigstidens kaos.
Militära styrkor, särskilt de amerikanska, är tränade för krigföring, inte för fredsövervakning. Bevakning av folkmassor, patrullering i lokalsamhällen, förebyggande och utredning av brott och våldsamheter i hemmen – en polismans vardagliga uppgifter – ingår inte i en soldats repertoar.
När militären tar på sig sådana uppgifter, är risken för misslyckande stor. I en sårbar efterkrigsmiljö är närvaron av tungt beväpnad militär något som ofta ökar spänningarna.
Den växande irakiska oviljan mot koalitionsstyrkorna har främst två orsaker: frustration över soldaternas uppenbara ovilja att upprätthålla lag och ordning kombinerad med ilska över deras hårdhänta taktik och bristande känsla för irakisk kultur när de faktiskt gör det.
Polisarbete kräver riktiga poliser, från den inledande planeringen av insatsstyrkan till dess uppdraget är slutfört. I Irak behövs tusentals poliser, något som Washington först nu har förstått. Men poliser är en bristvara i våra västländer.
I Kosovo bad FN det internationella samfundet om 6 000 poliser: efter sex månader hade man fortfarande bara 1 500. EU-länderna har lärt av detta och åtagit sig att bidra med tränade poliser till EU:s operationer för krishantering.
Men i fallet Irak, där FN-mandat saknas, kommer de flesta EU-länder inte att bidra med poliser för fredsövervakning. USA har inget annat val än att utveckla en lokal poliskapacitet, och det kan bara ske i nära samarbete med irakierna själva.
USA:s motvilja mot efterkrigshantering grundar sig på misstänksamhet mot det man kallar ”nationsbyggande”. Snabbt in, snabbt ut förblir USA:s mantra. Men så länge Irak är ett laglöst land, finns ingen väg ut för USA.
Balkan har visat att lag och ordning är själva kärnan i fredsbyggandet. Utan ens en elementär ordning blir humanitär hjälp omöjlig. Ekonomisk återuppbyggnad, politisk rehabilitering och mänsklig försoning kan inte inledas. De enda vinnarna blir krigsherrar, organiserade brottslingar och extremister.
Debatten fortsätter om legitimiteten i USA:s attack mot Irak. I slutänden kommer dock USA:s handlingar att bedömas utifrån det irakiska folkets öde. Legitimiteten i USA:s intervention är helt beroende av i vilken mån man lyckas upprätta lag och ordning i Irak.
Dr. Renata Dwan
leder projektet ”Väpnad konflikt och konflikthantering” vid SIPRI, Stockholm International Peace Research Institute. Hon skriver för Aftonbladet i egenskap av fri debattör.