Medierna tvingade alliansen att backa
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-04-12
Debattören: Nu försöker ”propagandaministern” bättra på bilden av sjukförsäkringen
Vi känner alla någon som råkat illa ut på grund av förändringarna i sjukförsäkringen. Eller så känner vi någon som känner någon.
Får vi dessutom läsa i tidningen att det finns svårt cancersjuka människor som på grund av de nya reglerna inte anses sjuka blir vi förbannade. Vilket den sittande regeringen märkt av. Även om de varit duktiga på att hålla masken.
Vi lever nämligen i en publikdemokrati där medborgarna använder tidningar, radio och tv för att formera sin verklighetsbild. Medieverkligheten blir starkare än den bild som exempelvis politiska
partier försöker förmedla.
I valrörelsen såg vi fall efter fall redovisas som exempel på att förändringarna av sjukförsäkringen var åt helsike. I valrörelsens slutskede ökade trycket i frågan dramatiskt. Regeringen var pressad. Det var svårt att hitta någon kristdemokrat som såg glad ut när frågan kom upp. Det fanns till och med moderater som tyckte det gått lite för långt.
De rödgröna var i det läget på väg att vända valrörelsen.
Men så avstannade debatten plötsligt när en positionsbevakande tjänsteman på Försäkringskassan, överdirektör Stig Orustfjord, lovade se över de värsta fallen. Det blev en stoppboll som fick regeringen att dra en lättnadens suck. Frågan dog.
Men vad var det som hände egentligen?
Visst. Vi känner alla till någon som råkat illa ut på grund av alliansens strängare regler. Men vi känner också någon som skulle kunna gå i väg till ett jobb redan i morgon och göra rätt för sig. Eller så känner vi någon som känner till någon som suger extra länge på sjukskrivningen, eller som går ner till älven och fiskar i stället för att söka jobb.
Vi tror oss veta att några drar sig fram på andras bekostnad.
Ser vi bakåt på hur debatten förts märker vi hur svängningarna i mediebilden skapat helt olika politiska ställningstaganden.
För ungefär ett decennium sedan började KD:s Alf Svensson, tala om att försäkringssystemen missbrukades, att alla sjuka inte var sjuka, och att arbetslösa inte alltid fullt ut stod till arbetsmarknadens förfogande. Det blev ett helsikes liv.
Svensson kölhalades i medierna. Han fick av exempelvis socialdemokrater veta vilken fähund han var som antydde att folk inte vill jobba.
Så kom några reportage från TV om uppenbart missbruk.
Samtidigt började politikerna granska de skenande sjukvårdskostnaderna. A-kassan började
undersökas. Flera expeditioner av fuskjägare luftlandsattes för att kontrollera regelefterlevnaden.
Alf Svenssons värsta kritiker började plötsligt jaga de problem han pratat om.
En bild växte fram i medierna av att välfärdssystemen utnyttjades. Det var till en del utifrån den bilden som alliansens stränga politiska budskap om utanförskapets problem formulerades.
Att det föll i god jord berodde dock på att mediebilden till en stor del överensstämde med folks egen vardagskännedom.
Jag gissar att regeringens ”propagandaminister” Per Schlingmann haft sina fingrar med i det mediespel vi nu ser när regeringen verkar vilja ta tag i sina egna överdrifter. De iögonfallande problemen hotar alliansens möjligheter
i nästa val. Det blir aldrig i längden möjligt att försvara en mediebild där svårt cancersjuka tvingas söka jobb.
Den schlingmannska utgångspunkten för alliansens långsiktiga opinionsarbete är enkel PR-kunskap: Den som sätter ramen för den politiska debatten har
också störst möjlighet att vinna väljarna.
Den som uppfattar att Sverige trots allt går mot det bättre kommer ha lättare att välja allianspartierna i nästa val. Men den som tycker att det går åt fel håll kommer att snegla på oppositionen.
Och nästa gång kanske inte regeringen räddas av en påpasslig tjänsteman.
Stig-Björn Ljunggren