USA tvingar Iraks folk leva i skräck
USA gör ingenting för att förhindra anarki och gangstervälde i de länder de ”befriat”. I både Irak och Afghanistan råder det skriande brist på grundläggande trygghet.
– De amerikanska trupperna ägnar all energi åt att skydda sig själva, medan de ”befriade” människorna får klara sig bäst de kan, skriver Per Gahrton, Gustav Fridolin och Jabar Amin, som nyligen besökte Irak.
De efterlyser en massiv FN-insats i länderna där även Sverige bör delta.
Saddam Husseins diktatur i Irak och talibanernas skräckvälde i Afghanistan var två av de värsta förtryckarregimerna i vår tid. Nu är de borta, störtade av USA-ledda trupper. Borde fredsvännerna vara glada för det, hylla USA och göra avbön för att vi protesterade mot krig som befrielsemetod? Nej, efter besök i båda länderna nyligen kan vi konstatera ett likartat mönster som måste brytas om inte båda länderna skall hamna ur askan i elden.
”Befrielsekrigen” har skapat kaos. Gangstervåld gör vardagslivet till ett helvete. I Kabul föredrar 95 procent av kvinnorna att skydda sig under burkhor trots att det inte längre är straffbart att visa ansiktet. I Bagdad, där det tidigare vimlade av obeslöjade kvinnor i gatubilden, syns nu nästan enbart män. Kvinnorna väljer att stanna inomhus av skräck för övervåld.
De amerikanska ockupationstrupperna ägnar all energi åt att skydda sig själva, medan de ”befriade” människorna får klara sig bäst de kan. Storstilade planer på allmän avväpning misslyckas eftersom folk vägrar att lämna från sig sina vapen så länge grundtryggheten inte garanteras.
Basfunktioner som el, vatten och renhållning, fungerar dåligt, särskilt i den arabiska delen av Irak. I den mån återuppbyggnad överhuvudtaget förekommer sköts den av andra än USA-trupperna, till exempel av frivilligorganisationer, FN-organ och, i Afghanistan, fredstrupper inom ramen för ISAF. Jämfört med omgivningen framstår det självstyrda Kurdistan i Irak som ett föredöme i både effektivitet och demokrati.
I båda länderna är nästan alla, också personer som har stött USA-interventionerna, överens om att USA tycks sakna en genomtänkt plan för hur ett demokratiskt fredssamhälle skall skapas.
USA-truppernas målsättning har mycket litet med demokrati och utveckling att göra. I Afghanistan är det deklarerade huvudsyftet med USA-närvaron att få till stånd en regering som garanterar att USA-trupperna får återvända (om de i en framtid har lämnat landet) för att försvara amerikanska intressen. Också i Irak är det kamp mot USA:s fiender som dominerar USA-truppernas verksamhet medan den irakiska befolkningens välbefinnande kommer i andra hand.
I såväl Afghanistan som i Irak skyller USA ökningen av väpnade attacker på ”terrorister”. I båda fallen anklagas utländska krafter för att utgöra motståndets huvudkälla: Pakistan, Iran, Syrien och så vidare, medan den inhemska befolkningen påstås stödja den amerikanska närvaron. Men ökningen av väpnade attacker mot USA-trupperna kan inte bortförklaras enbart med att de utförs av kvarlevor av de gamla förtryckarregimerna eller utländska ”terrorister”. Vårt intryck är att de svikna förhoppningarna kan leda till stort motstånd mot den amerikanska ockupationen.
Naturligtvis har vi träffat både afghaner och irakier som vill ha kvar de amerikanska trupperna. Demokratiska politiker, människorättsorganisationer och kvinnorörelser känner lättnad över att förtryckarregimerna är störtade. Samtidigt är de oroliga. I Afghanistan finns stark kritik mot att USA låter ökända krigsherrar fortsätta styra och ställa. I Irak erkänner både kurdiska ledare och företrädare för de nya demokratiska irakiska rörelserna att ett verkligt fritt val idag skulle vinnas av före detta baathpartister och islamister. En starkt bidragande orsak till detta är USA-truppernas närvaro. Antalet vanliga medborgare som känner sig svikna och bedragna och alltmer betraktar USA-trupperna som nya förtryckare snabbt ökar i både Afghanistan och Irak.
Den enda utvägen ur denna katastrofala situation är att USA-trupperna snarast ersätts med en massiv FN-insats, där Sverige bör vara berett att spela en central roll. I Afghanistan bör ISAF:s fredstrupper utvidgas och stärkas och få mandat att verka också utanför Kabul. I Irak måste FN-trupper ersätta USA-trupperna i avvaktan på att en inhemsk, irakisk polisverksamhet hinner byggas upp.
Sverige bör också satsa på ett demokratibistånd av ungefär samma typ som bidragit till demokratiutvecklingen i Öst- och Centraleuropa.
Sverige har gott rykte i både Afghanistan och Irak. I båda länderna finns svenskar som gör viktiga fredsinsatser, t ex ISAF-soldater i Afghanistan och folk från Räddningsverket i Irak. De berättar att deras svenska identitet (och den svenska flaggan på kläderna) känns som en trygghet i länder där USA-truppernas framfart provocerar ökad fientlighet mot ”väst”.
I Afghanistan har såväl SIDA som Svenska Afghanistan-kommittén stor del i äran av detta. I Irak handlar det mest om irakiska svenskar. Vi träffade en svensktalande TV-chef i Bagdad och tre svensktalande ministrar i Kurdistan. Det finns många fler exempel i Irak på den positiva effekten av att människor på flykt har kunnat få en fristad i Sverige. Mot den bakgrunden vore det skadligt för förtroendet för Sverige om planerna på tvångsmässig återflyttning av irakiska flyktingar genomförs, vilket Migrationsverket tycks planera för. När Irak är säkerhetsmässigt och trygghetsmässigt moget kommer många att frivilligt flytta tillbaka – med positivt minne av Sverige. Men en tvångsförflyttning nu, när landet är ockuperat och säkerheten är obefintlig, är ett misstag.
Sverige bör stärka sin officiella närvaro genom att åter öppna ambassaden i Bagdad och inrätta ett konsulat i irakiska Kurdistan. Det är också viktigt att Sverige stödjer det federativa styrelseskick i Irak som såväl kurderna som många andra i Irak kräver. Samtidigt måste Sverige inom EU och FN med kraft verka för att USA-ockupationerna av Afghanistan och Irak snarast upphävs och ersätts av seriöst återuppbyggnads- och utvecklingsbistånd, i första hand från länder som inte varit invecklade i angreppskrigen och inte heller i första hand är ute efter att främja egna ekonomiska intressen.
Per Gahrton
Eu-parlamentariker
Gustav Fridolin
Riksdagsledamot
Jabar Amin
Partistyrelseledamot
Artikelförfattarna var i Irak 27 juni-1 juli i år