Efter decennier av hån och hot – jag hade rätt!
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-15
Maj Wechselmann: Men skulle jag vågat vara ubåtsskeptiker om jag vetat konsekvenserna?
Som andra ubåten i världshistorien gick den gamla ryska ubåten, U137, på land med åtta knops fart (Whiskey on the Rocks). (Nosen på land ser man tydligen på en västtysk filmupptagning från helikopter.) Marinen meddelade emellertid genast att den ryska ubåten hade spionerat på Sveriges hemligaste bas inne i Gåsefjärden i Karlskrona skärgård.
”Ett svenskt Pearl Harbour”, skrev DN.
De ständigt alarmerande och braskande jätterubrikerna från de här åren liknade ingenting vi hade sett eller hört förut – vi var helt enkelt i krig med Sovjet och det år efter år. En rysk ubåtskränkning i månaden var minimum. Det skrevs inte spaltkilometer, utan snarare spaltmil om de hotfulla inkräktarna.
Svenska försvaret ”glömde” att berätta att samma dag som U137 grundstötte letade ryska flygplan och båtar efter ubåten norr om Bornholm, där den hade uppgett att den befann sig. Var det kanske ändå fel på båtens uråldriga navigeringsinstrument?
Jag fick ett tips om att U137 (som är 71 meter lång - lika lång som Östra Reals skolgård) inte kan vända i den trånga Gåsefjärden, vanliga segelbåtar vågar sig inte in där. 1985 hyrde jag en 10 meter lång fiskebåt. Mycket riktigt!
När vi kom till Gåsefjärden vägrade fiskaren att gå in, han var rädd för att gå på grund. (Jag filmade hans förklaring). Mitt filmteam tog sig förbi varningsskyltarna med bil och kom till ”den hemligaste basen” innerst inne i fjärden. Inte en hund skällde! Innerst inne i Gåsefjärden låg två gamla baracker, förrådsbyggnader nedlagda sedan femtiotalet! Varför ville ryssarna spionera på dem?
Skulle jag ha vågat vara ubåtsskeptiker under åttiotalet om jag hade vetat konsekvenserna för mitt jobb och min familj? Först hotade man att ta ifrån mig min radiokrönika, om jag uttalade mig kritiskt.
Jan Myrdal passade på att skriva på SvD:s debattsida att jag var värd ett helt hangarfartyg för ryssarna. När jag ändå fortsatte vara skeptisk tog man krönikan ifrån mig och svartstämplade mig på såväl SR och SVT.
Jag fick inte längre skriva om militärflygplan i DN - det såg ÖB, Lennart Ljung, till, som enligt sin dagbok, talade med chefredaktör Bengt Dennis om Maj Wechselmann. Jag fick inte skriva någon annanstans heller. Jag var ett par år inte bara arbetslös, utan i det närmsta subsistenslös.
En FOA-forskare kallade mig spion på första svenska nättidningen, jag tvingades stämma honom. Jag vann och domen blev prejudicerande: Man får inte förtala medborgare på nätet. (Den domen är lite i grann min förtjänst.)
Till detta kom de ständiga hoten och telefonterrorn. En dag kom journalisten Torbjörn von Krogh hem till mig, just då drällde alla brev med dödshoten in genom brevlådan – Von Krogh bleknade och skrev om dem i Arbetaren.
Mycket nationellt sinnade svenskar ringde hem till min 75-åriga far i Köpenhamn och berättade för honom att nästa gång en rysk ubåt kränkte Sverige, skulle mitt lik finnas på Hårsfjärdens botten. Pappa blev milt förvånad. Min äldsta son, då i yngre tonåren, tog intryck och bad om att få byta efternamn, det fick han. Han heter inte längre Wechselmann.
Nu, 25 år senare, står vi med facit i hand:
Vad var det nämligen som amiralerna och analyscheferna glömde att berätta för oss? Jo, att ryska marinen inte hade miniubåtar som skulle kunna ränna runt på botten inne i Hårsfjärden i veckovis, därför att Sovjet inte hade den kapaciteten, medan Nato hade mycket bättre miniubåtar på tidiga åttiotalet.
När man ser de gamla skröpliga pensionerade amiralerna i dag som satt och ljög i TV den gången, undrar man om de trodde att deras syfte – att få mer pengar till marinen – ändå var hederligt.
Den politiker som ljög som värst då – och som fortsatt försöker mörka alla fakta i målet, Carl Bildt, gjorde just sin karriär på ubåtshysterin. Men det är tydligen bara i Sverige som politiker får finnas kvar efter de mest bisarra avslöjanden.
Dagens debattör
Maj Wechselmann
66 år, Stockholm, filmare och debattör