Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Mikael, Mikaela

Låt flyktingar från Tjetjenien stanna

tusentals har flytt Många tjetjener lever i flykt i grannlandet Ingusjien, som de här barnen i ett flyktingläger i staden Karbulak. Trots presidentvalet vågar de inte återvända hem. Det gör inte heller flyktingarna som finns i Sverige.

Valet i Tjetjenien förändrar inte mycket. Folket lider fortfarande, och i Sverige får tjetjenska flyktingar inte stanna.

Vladimir blev psykiskt sjuk av påfrestningarna. Han hotade att döda sig själv och sin familj. Men Sverige vägrar ge honom permanent uppehållstillstånd.

Inte förrän senare i dag kommer resultatet från Tjetjeniens presidentval att vara klart   men alla vet redan att Moskvas man Achmad Kadyrov, som här får hjälp av barnbarnen att rösta, vinner.

Det har hållits val i Tjetjenien. Ryssland försökte tvinga flyktingarna i Ingusjien att återvända, för att visa omvärlden att kriget är över.

Men kvinnan i tältlägret tittar i tv-kameran och frågar varför hon ska lita på dem som raserat hennes hem och som vill jaga och döda hennes söner och bröder.

Också här i Sverige finns flyktingar från Tjetjenien som inte vet om de kommer att tvingas återvända.

En av dem blev tvångsintagen på psykiatrisk klinik i somras efter att ha försökt strypa sin hustru och förklarat att han måste döda först henne och sedan sina döttrar. På sjukhuset har han gått bärsärkagång för att få fatt på knivar eller drabbats av total skräck då en vårdare gjort en skämtsam gest. Andra dagar har blivit lugna och passiva då han varit helt neddrogad.

I förra veckan skrevs han ut och det höll på att sluta med katastrof. Just nu är han tillfälligt intagen igen.

Den här ”galningen” var för några år sedan en framgångsrik ung ingenjör med specialistjobb på ett departement, han var gift och hade tre små flickor, hus och sommarstuga.

Vladimir har begått två stora fel. Det första var att födas i Tjetjenien. När kriget bröt ut 1999 utpekades alla som arbetat för regeringen som terrorister. Vladimir blev flykting och begick sitt andra stora fel: han hamnade i Sverige.

När Vladimir och hans hustru Olga kom hit var de skakade men inte utslagna. Deras barn däremot mådde dåligt redan då och behövde mycket stöd för att bearbeta sina upplevelser. De vågade knappt gå ut, än mindre gå i skolan.

Men att få detta stöd har varit svårt. Att få till en fungerande behandlingsplan har varit omöjligt.

Ännu efter två och ett halvt år har familjen inte fått beslut från Utlänningsnämnden om de får stanna i Sverige.

Som ofta när myndigheterna konstaterar att det inte går att avvisa människor får ärendena vila. Nämnden slutade att fatta beslut i Tjetjenien-ärenden i slutet av förra året, i mars lämnades några fall till regeringen och än har ingenting hänt.

Den malande ovissheten, sömnlösheten och rädslan för övergrepp som var så verklig i hemlandet, har så småningom brutit ner även föräldrarna. Omväxlande har de klappat igenom och fått vansinnesutbrott.

Familjens främsta stöd har varit deras grannar i hyreshuset, medmänniskor som slumpen utvalt. De umgicks, hade gemensamma intressen som tekniker. Men så småningom har det blivit grannarna som fått föra en ojämn kamp för att få samhällets nätverk att fungera, för att få adekvat stöd först för barnen, och sedan för de vuxna.

Barn har formellt rätt till all vård de behöver. Men vuxna asylsökande har över huvud taget inte rätt till vård som inte är akut.

– Att förebygga en katastrof är tydligen inte akut, konstaterade grannen redan för ett år sedan.

Långsamt har familjen upphört att fungera. För att kunna laga mat måste man komma ihåg att handla – för att handla måste man våga gå ut.

Barnens trauman har växt i stället för att behandlas. En flicka, som är tolv år gammal nu, blev liggande mer eller mindre okontaktbar på sin säng i flera månader. Ett annat barn har utvecklat svår astma, får anfall och kippar efter luft.

Vladimirs och Olgas ”galenskap” är diagnostiserat som posttraumatiskt stressyndrom. Det är ett tillstånd som uppstår efter att människan har utstått påfrestningar som har varit för svåra att hantera. Tyvärr är det svårt att behandla så länge patienten inte är i trygghet.

Mardrömmarna rider Vladimir om nätterna och flashbacks av fasansfulla minnen om dagarna. Till slut försökte han göra slut på lidandet genom att döda både sin familj och sig själv.

Först då kom Olga och barnen till skyddat boende med stöd och möjlighet till utevistelse.

Vladimir släpps snart ut igen. Han är inte tillräckligt akut sjuk. Men han är tillräckligt livrädd för att vara farlig för sig själv och sina barn.

Utlänningsnämnden har föreslagit regeringen att besluta om tidsbegränsade uppehållstillstånd. Blir det så, kommer ovisshetens mara att fortleva.

Tjetjener som flytt från konflikten får inte skydd i Ryssland. Valet i söndags har inte ändrat den bilden.

Vi som skriver detta tycker inte att utlänningsärenden ska hanteras av massmedia, utan av myndigheter, eller ännu hellre domstolar. Men vi måste reagera.

Vi är trötta på den ensidiga bilden av asylsökande som brottslingar eller lycksökare som själva skapar väntetid och utnyttjar sina barn för att få stanna här.

Vladimir och Olga borde ha fått skydd i Sverige, men lag och praxis sätter upp orimligt höga krav för att få skydd från förföljelse. Nu borde de snabbt få permanent uppehållstillstånd även av humanitära skäl – men Utlänningsnämnden anser sig inte kunna fatta beslut så länge regeringen avvaktar.

Vi vädjar till regeringen och integrationsminister Barbro Holmberg:

Sätt stopp för detta lidande. Utlänningsärenden får inte hanteras så att det uppstår orimliga väntetider med tragedier som följd.

Sanna Vestin, flyktingjournalist, författare

Bror Kajsajuntti, lärare, vän till familjen

Gustav Fridolin, riksdagsman (mp)

Kalle Larsson, riksdagsman (v)

Michael Williams, ordförande i Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas riksråd

Fotnot: Vladimir och Olga heter egentligen något annat.