Hockeytjejerna kan ta en smäll
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-02-21
Ex-boxaren: Kvinnor behöver inte beskyddas – låt dem tacklas
I morgon spelar damkronorna semifinal i OS i Vancouver. Efter en fin inledning mot Schweiz, en skakig seger mot Slovakien och en rejäl lektion i skridskoåkning av hemmanationen Kanada i gruppspelet väntar nu ännu en tuff motståndare – USA.
Jag blir både imponerad och rörd av hockeytjejerna. Imponerad av deras teknik och hjärta. Rörd eftersom jag som damboxare kan ana vilka slag de utkämpat, vilka fördomar de mött, och hur gärna de vill visa den breda publiken vad de kan i stora mästerskap.
Och jag känner samma sak som Aftonbladets läsare gav uttryck för efter inledningsmatchen mot Schweiz: ”Vi vill se tjejerna tacklas” (14/2). Vid en omröstning på aftonbladet.se tyckte 92 procent att damerna ska få tacklas i ishockey, medan bara 8 procent tycker att de ska låta bli.
Varför är tacklingar överhuvudtaget förbjudet inom damhockeyn? En förklaring sägs vara den stora skillnaden i kroppsbyggnad mellan utövare från olika länder. Det finns både spelare och ledare som håller med. De framhåller ömsom skaderisken, ömsom estetiska aspekter.
USA:s coach Mark Johnson tror till exempel att tacklingar skulle ta bort en del av skönheten i spelet. Och den storväxta, amerikanska försvarsspelaren Angela Ruggiero säger till Canadian Press: ”Jag skulle älska att tacklas, att vända upp och ner på en forward längs med sargen ... Men det är bättre för spelet utan tacklingar, det blir mer flyt, tekniken blir viktigare”.
Andra är oroliga för att sporten skulle få svårt att rekrytera nya spelare. Att mödrar skulle stoppa sina döttrar om skaderisken blev för stor. Att antalet nationer med hyggliga damhockeylag skulle minska drastiskt.
Och visst finns det bekymmersamma nivåskillnader mellan lagen. Kanada krossade Slovakien med 18 mål mot 0 i gruppspelet. Klyftan mellan de båda ländernas rekryteringsbas är hisnande: Det finns fler än 85 000 registrerade damspelare i Kanada, Slovakien har bara 500 enligt Internationella ishockeyförbundets hemsida.
Men samtidigt är ishockey en av de snabbast växande sporterna för kvinnor i världen. Och jag tror till och med att man kan vända på hockeysteken: Tacklingar kan mycket väl attrahera fler kvinnor än de skrämmer bort från rinken.
Dessutom är damishockeyn ingen duvunge längre. Det är damernas fjärde OS och inskolningsperioden borde vara över. Toppskiktet må vara tunt men är ändock stabilt och växande.
Beskyddarinstinkten gentemot hockeydamerna är förbryllande, men ack så bekant. Samma mönster upprepar sig varje gång kvinnor slår sig in i traditionellt manliga idrotter. Jag minns en finländsk boxningsledare som motsatte sig damboxning, men på allvar föreslog att kvinnor kunde tävla i teknikuppvisning – en och en.
Jag har mött många människor – både män och kvinnor – som inte bara varit oroliga för mitt huvud, utan också för min näsa och mina bröst. ”Hur kan du riskera ditt utseende?!”
Danijela Rundqvist är en av många damkronor som lirat med herrar och fostrats i pojklag där tacklingar är en viktig del av spelet. Hon ifrågasätter det orättvisa i att pojkarna får tacklas, trots att det finns stora skillnader i kroppsstorlek mellan dem. Även damkronornas coach Peter Elander förespråkar tacklingar inom damhockeyn. ”Fotbollen har inte separata regler för män och kvinnor. Jag vill se två lag som provar det, som ett experiment”, säger Elander till Canadian Press.
Ibland känns det som om det finns en underliggande önskan om att damernas version av idrott ska vara lite finare, lite mänskligare, lite ofarligare. Men kvinnor är inte snällare. De ger sig in på idrottsarenan för att de vill tävla på riktigt. De är tuffa, hårda, fysiska – kanske till och med aggressiva.
Och om kvinnor vill utsätta sig för risken att få en hjärnskakning, några spruckna revben eller en bruten näsa så ska de få göra det. De kan ta en smäll. Tro mig.
Åsa Sandell