Nära 700 döda i det ”okända kriget”
Johan Engblom: Gerillaattacker i Indien tvingar 50 000 på flykt
Jan Myrdal skrev i sin bok ”Indien väntar” 1980 att naxaliterna skulle få de indiska bönderna att resa sig som en man och göra revolution. Detta trots att den maoistiska rörelsen i det närmaste krossats under 1970- talet.
Indien väntar förvisso fortfarande på sin revolution och lyckas väldigt bra i den globala ekonomin. Men Myrdal verkar ha haft rätt i att naxaliterna i alla fall inte skulle försvinna.
Naxaliterna har fått sitt namn från distriktet Naxalbari i västra Bengalen där de startade ett uppror 1967. Under en tid var de nästan en nationell organisation. Men i början av 1980-talet var maoismen en död ideologi även i sitt hemland och den indiska rörelsen splittrades i flera små lokala nominellt maoistiska grupper. 2004 bildade de två största det Indiska kommunistpartiet (maoisterna). Uppskattningsvis kan Naxaliterna i dag ställa ungefär 6?500 man under vapen. Men antalet aktiva medlemmar är närmare 40 000.
Rörelsen för ett gerillakrig mot centralmakten i Delhi. Förra året skedde närmare 1?600 incidenter i vilka naxaliterna var inblandade. Sammanlagt krävdes 669 offer. I juli stoppades och rånades ett tåg av 250 beväpnade män. Man har också attackerat ett fängelse och befriat 350 fångar.
Naxaliterna finns nu i 170 av Indiens 602 distrikt. Det går som en röd korridor ner genom centrala Indien från gränsen till Nepal i norr till staten Karnataka i söder. Vilket motsvarar ungefär 25 procent av landet. Inte undra på att president Manmohan Singh i sitt tal under nationaldagsfirandet den 15 augusti identifierade terrorismen och naxaliterna som de två största interna säkerhetshoten.
Men även om gruppen vuxit och brett ut sig har den fortfarande försvinnande lite makt. Man har sitt huvudsakliga stöd bland analfabetiska stammar i de stora skogarna i södra centrala Indien. I dessa områden där de fattigaste av Indiens fattiga bor syns inte mycket av centralmakten. Här finns inga vägar, avloppssystem, el- eller teleledningar.
Förra året bildades i delstaten Chhattisgarh en antimaoistisk rörelse – ”Salwa Judum”, eller ”Fredsjakt” – som snart utvecklades till en paramilitär organisation och de lokala myndigheternas högra hand i bekämpandet av naxaliterna. Sedan dess har hela 50?000 människor tvingats fly sina byar och bosätta sig i stora kåkstäder som delstatsregeringen upprättat.
Två orsaker gör att människorna flyr sina hem. Dels för att de blivit attackerade av naxaliter som anklagar dem för samarbete med myndigheterna. Dels också för att de har tvingats till det av Salwa Judum och dess specialpoliser. Delstatsregeringen har nämligen insett att maoisternas främsta tillgång är de bybor som stödjer deras kamp. Därför låter man Salwa Judum tömma byar i ett slags ”brända jorden”- taktik för att försvåra för gerillagruppen att få tag på förnödenheter.
Medborgarrättsgrupper i Indien säger att bägge sidor begår allvarliga övergrepp mot mänskliga rättigheter. Det rör sig om ett smutsigt litet krig i vilket sanningen blivit första offret och som vanligt i sådana här sammanhang är det klart att den bästa vägen framåt är att förbättra lokalbefolkningens levnadsomständigheter.
Regeringen i Delhi har i många år tampats med flera självständighetsrörelser i nordöstra delen av landet. I nordväst kämpar man med Pakistan om Kashmir. Utvecklingen i subkontinentens kärnland har därför halkat efter och orättvisorna vuxit.
Men för att nu se till att landets snabba ekonomiska tillväxt kommer landets allra fattigaste tillgodo måste man kontrollera området där de bor. Naxaliterna utgör därför också ett ekonomiskt problem. Investerare vill inte satsa pengar på att utvinna de stora kol- och järnfyndigheter som finns i de områden gruppen kontrollerar. Orättvisorna kvarstår och det okända gerillakriget fortsätter…
Myrdal har alltså fått lite rätt. Kors i taket?
Dagens debattör
