Äh, vi tar en man i stället
Näringslivets maktelit rekryterar chefer efter kön – inte kompetens
Sedan 1999 har andelen kvinnor i börsstyrelserna tredubblats, från sex procent till 18 procent 2006.
Men nu ser trenden ut att brytas.
De nomineringar till bolagsstämmor som kommit pekar på att kvinnorna byts ut eller i vissa fall försvinner.
2007 kan bli det första året då tillväxttrenden bryts.
Av 300 börsbolag har tre stycken en kvinnlig styrelseordförande. Det finns fem kvinnliga börs-vd:ar. Under året har en handfull av de mest högprofilerade kvinnorna på Veckans Affärers årliga ranking över de 125 mäktigaste kvinnorna i svenskt näringsliv försvunnit, ofta efter konflikter eller maktkamper.
Marie Ehrling på Teliasonera,
Birgitta Johansson-Hedberg på Lantmännen,
Ingrid Osmundsen på Wedins,
Eva Rooth på Feelgood och
Gunvor Engström (undertecknad) på Företagarna, har lämnat vd-poster.
Ännu mer oroande är att de kvinnor som försvunnit tidigare år, till skillnad från sina manliga kollegor, har haft oväntat svårt att göra comeback på tunga operativa jobb eller i styrelser.
Vilket klimat är det för de som trots allt tar sig till maktens topp? Veckans Affärer har frågat 240 kvinnor som figurerar på topplistan om svårigheter och fördelar med att vara kvinna på maktens topp.
Manliga nätverk är det största hindret, följt av att kvinnor blir osynliga i organisationen, tvingas anpassa sig till en manlig värld och jobba hårdare än sina manliga kollegor.
Fördelarna spelar i en betydligt lättare liga. Som kvinna får man mycket uppmärksamhet. Hotet om kvotering har också gjort att man upplever att vissa jobb blivit lättare att få. ”Männen håller upp dörren för mig när jag har många väskor” eller ”som enda kvinna har jag fått flera företagsledare till bordet vid middagar”, skriver två av deltagarna i enkäten.
Den stora favoritlösningen bland kvinnliga makthavare på de strukturella problem de upplever i företagen är – subventionerad hemhjälp. Intressant med tanke på att balans i livet upplevdes som ett problem enbart av 8 procent av de tillfrågade.
Undersökningen bekräftar bara bilden av näringslivets maktelit som en mycket enfaldig plats, i dubbel bemärkelse. Rekryteringen sker efter en norm, den medelålders vite mannen. Det främsta kriteriet vid tillsättningar är inte kompetens utan trygghet, tryggheten i att känna igen sig.
Det är naturligtvis enfaldigt, eftersom allt mer forskning visar att mångfald i ledningen skapar betydligt bättre ekonomiska resultat än enfald. Men i svenska storbolag har det inte gått in. I stället rynkar man på näsan åt nya inititativ. När den före detta supermodellen och reklamansiktet Emma Wiklund valdes in i klädbolaget Lindexs styrelse, ackompanjerades det av hånfulla uttalanden om effekter av kvoteringshot, inte minst på affärspressens ledarsidor. Det är naturligtvis pinsamt.
Argumentet att det saknas kvinnor med tillräcklig kompetens är förstås också nys. Till viss del beror det på att att man definierar kompetensen utifrån sig själv. Det avspeglas också i att de kvinnor som tar sig in i börsstyrelserna får oerhört många uppdrag, i stället för att man försöker hitta flera. Nomineringskommittéerna borde redan i vår leta betydligt bredare, bland entreprenörer och säljare, som är underrepresenterade i svenska börsstyrelser.
Men framför allt borde svenska direktörer vara oroliga över framtiden. För många kvinnor i Veckans Affärers undersökning vittnar om att de tröttnat på storbolagens manliga strukturer och väljer andra vägar i stället.
”Det tar ett par år innan man fattar att man inte är med på riktigt”, säger en kvinna.
Dessa kvinnor kommer att välja andra vägar än karriär i storföretagen för sitt yrkesliv. Och det är i en tid när den nya generationer arbetstagare redan tvekar på om det är värt priset att bli chef.
