Männen är alfahannar och omegamän i vår värld

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-02

...och nu bestämmer vi kvinnor över valet av partner

Det gör ont, sjöng Lena Philipsson.

En annan gång sjöng hon att den är evig.

Kärleken.

I dag startar vi en debatt-serie om människans ständiga huvudbry: kärlek. På köpet kommer sex och relationer.

Först ut är författaren och frilansjournalisten Annika Sundbaum-Melin. Om vad kvinnor vill ha.

– Kvinnor ligger gärna med alfahannar men gifter sig med omegamännen.

Det sägs att män älskar blondiner, men gifter sig med brunetter. Sannolikt är detta mer myt än fakta, speciellt i tider när en kvinnas äkta hårfärg omöjligt kan avgöras. Men i grunden handlar det om att en brunett anses vara seriös, smart och pålitlig, medan blondinen är hennes motsats. Motsvarande resonemang finns numera också i kvinnornas värld. Kvinnor ligger gärna med alfahannar – men de gifter sig med omegamännen. I grunden handlar detta om att kvinnor visserligen attraheras av alfahannens opålitliga charm – men det är den snälle och trygge omegamannen hon vill skaffa barn med.

Alfa är det grekiska alfabetets första bokstav och uttrycket alfahanne härstammar från vargarna. Vargen är – till skillnad från exempelvis lo och räv – ett flockdjur. Alfahannen i en flock är ledaren, han och hans alfatik är det enda par som får föröka sig i flocken. Även om alfahannen råkar vara en ovanligt elak och hänsynslös best, så är han, precis som i den mänskliga världen, den som de andra flockmedlemmarna följer och åtlyder. Exempel på detta ser vi bland världens ledare. Bill Clinton är ett typexempel på en alfahanne. Han är en av världens mäktigaste män, har ett bra äktenskap – och söker nya utmaningar, alltså är han otrogen (till exempel). Han säger att han gjorde det för att ”han kunde” och en alfahanne tänker aldrig på följderna.

Följderna för Bills del blev rätt ringa, Hillary stannade kvar, han satt kvar som president – och i ärlighetens namn, vilken man skäms över att bli avsugen av en ung, vacker kvinna?

John F Kennedy, George W Bush, Donald Trump, Ted Nugent (legendarisk rockgitarrist som skjuter älg med pilbåge och som förra året släppte kokboken ”Kill it and grill it”), prins Charles och John Kerry (den demokratiske kandidaten i presidentvalet i år) är andra exempel på alfahannar. Kerry är gammal Vietnamveteran, flyger, spelar hockey, jagar, älskar blodig biff och kör Harley-Davidson. Kerry menar att George Bush är en ”låtsashårding”, och att vara macho är en del av alfahannens personlighet.

Att en del män blir alfahannar kan vi dock inte enbart klandra dem själva för. Redan med modersmjölken uppfostrar vi våra söner att bli stora, starka och framgångsrika – att inte sjåpa sig. När han är pojke, sopar mamma upp efter honom när han gör något dumt, när han blir stor är det frun, vännerna eller styrelsen som står där med sopkvast och i de jobbigaste fallen – dammsugare.

Oftast blir alfahannarnas övertramp (oavsett om det gäller otrohet, misshandel, missbruk, girighet eller utnyttjande) bara en spark snett uppåt i karriären.

I boken ”Singel på Manhattan” skriver författarinnan Eva Wisten att en alfahanne i New York känns igen på det extremt goda självförtroendet. Han vet att han är störst, bäst och vackrast, han tar vad han vill ha och han gör som han vill. I Sverige finns fler exempel på sådana män. De har svällande egon, duktiga är de också, stiliga med, och visst, de gör många bra saker – men lika ofta gör de bort sig. De saknar ofta självkritik, avskyr förlorare – och dyrkas av övriga hannar i flocken: Jan Guillou, Jan O Karlsson, Örjan Ramberg, Thorsten Flinck, Björn Rosengren.

En testosteronstinn alfahanne kan vara nog så attraktiv eftersom självförtroende och makt också signalerar sex och passion. Men när det kommer till familjebildning och giftermål väljer kvinnor (som inte av hävd och tradition söker sig till män som gör dem illa) omegamän. Omega är det grekiska alfabetets sista bokstav, och från alfa och omega kommer uttrycket ”A och O”. På 70-talet kallades omegamän för velourmjukisar och hade egentligen ingen större framgång hos motsatta könet. I dag vet vi att det är omegamännen kvinnor trånar efter när det kommer till seriösa förhållanden. I dag är det manligt att vara både svag och stark. Omegamännen är de som kräver att få ut sin pappaledighet (och enligt nya rön är de dessutom mästare på att byta blöjor), det är de som gör halva jobbet hemma utan att knota, det är de som uppvaktar sina kvinnor, det är de som kan gråta och tala om känslor, det är de som kan skratta åt sig själva och som vågar visa sin kärlek öppet.

Ofta är de rara och socialt kompetenta, de anser att artighet är en dygd och de sträcker fram handen när åskan går. De ertappas sällan eller aldrig med brallorna nere så fort en blondin kommer i deras väg.

Claes Borgström, Anders Lundin, Jonas Leksell, Lasse Berghagen, Stellan Skarsgård, Jan Bylund, Thomas Bodström, Ragnar Dahlberg, Markoolio och Lasse Kronér är alla exempel på omegamän. Men störst av dem alla är programledaren Ernst Kirchsteiger.

Omegamannen Ernst har under senare år fått alla kvinnor att vilja lära sig snickra och renovera – och den som träffat honom vet att han äger en oslagbar kombination av ödmjukhet, humor, styrka, känslighet och intelligens. Snygg är han också – och han har varit sin fru trogen sedan tonåren. I senaste numret av Svensk Damtidning kunde man läsa följande citat från Ernst: ”Först kramar jag alla i familjen – sedan ställer jag mig vid spisen”. Sådan är han – Omegamannen i våra hjärtan.

Annika Sundbaum-Melin (Författare och frilansjournalist)