Midsommarafton är ju vår nationaldag
Allvarligt talat, behöver vi verkligen en ledig dag för att fira att Gustav Vasa en gång blev kung eller att vi vid flera tillfällen reviderat regeringsformen? För det är faktiskt dessa saker som motiverar att vi firar nationaldagen just i dag.
Och ska man vara noggrann har vi inte ens gjort det särskilt länge. Det var först 1983 som det som fram till dess hette Svenska flaggans dag fick status av nationaldag. Det satt långt inne att göra nationaldagen röd i kalendern, och när så skedde fick annandag pingst stryka på foten.
Grundproblemet är väl egentligen att det inte finns så himla mycket för oss svenskar att fira den 6 juni. Det hela känns som ett ganska ansträngt försök att få oss att känna nationell samhörighet kring egentligen ingenting.
Politiska beslutsfattare och andra ängsliga typer har i många år sneglat avundsjukt på norrmännen och deras 17 maj, där det firas med pompa, ståt och folklig glädje.
Men skillnaden är att Norge faktiskt firar sin självständighet – något som uppenbarligen entusiasmerar vårt grannfolk i väst.
Här i Sverige höjs regelbundet röster för att i stället göra midsommarafton till svensk nationaldag, då vi ändå – generellt – firar denna dag mycket mer än den 6 juni. Och inte mig emot.
Yster dans kring en upp- och nervänd fallos, samt sill och färskpotatis till en nubbe eller två, är onekligen betydligt festligare än flaggparader och ett fyrfaldigt leve för kungen.
Inte minst efter den senaste tidens skriverier om vår monark.
På midsommarafton är de flesta svenskar ändå lediga (jag skulle vilja se den riksdagsledamot som vågar föreslå att detta ändras) och tenderar att ägna dagen åt hedniska riter, i någon form av naturvurm.
Ett bättre sätt att fira sin glädje över att bo i Sverige har jag svårt att föreställa mig.