Är det behovet av makt som styr?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-16
I fyra år har låten ”Du är min man” med Helen Sjöholm och Benny Anderssons orkester legat på svensktoppen. Det är ett oerhört intressant fenomen, fyra år är 209 veckor och det finns anledning att fundera över vad det är i låten som gör att folk inte tröttnar på den. Vad det är som så slår an i våra svenska hjärtan?
Helene Sjöholm sjunger: ”Du är min man o’ jag vet du gör så gott du kan. Fast du inte tycker att du räcker till, men du får tycka vad du vill.”
Lite töntligt kan jag tycka själv och tänker genast på uttrycket: Bakom en framgångsrik man står en förvånad kvinna.
Är det så att svenska män är lite taffliga och behöver ständigt stöd från oss kvinnor? Eller är det rent av så att kvinnan i sången visar sin hängivenhet och dyrkan så att alla män känner oerhörd sympati för sådana kvinnor som alltid ställer upp?
Det kan också finnas ett ägandebehov i låten. Du är ”min man” och det är jävligt bra att du gör som jag säger.
Eller också är det drömmen om det perfekta äktenskapet som refrängen ger uttryck för; ”Jag älskar dig, o’ jag ber du måste tro på mig. Det betyder allt att vi två har varan`, du är min man.”
Någon landsplåga har låten ändå inte blivit som Ulf Lundells öppna landskap. Vaktparaden har mig veterligt ännu inte spelat den. Men frågan kvarstår varför älskar folk den här låten?