Svenskarnas död är den tristaste i världen
Man dör. Förr eller senare. Det är inget särskilt med det. De ordningsamma skaffar vita arkiv, skriver testamente, väljer begravningsmusik och ser till att någon är avdelad att mata katten.
Det är därför frågan måste ställas: Varför strunta i det viktigaste?
Att döma av landets familjesidor är vi svenskar världens tristaste folk. När våra liv ska sammanfattas har vi alla varit omtänksamma, hårt arbetande, plikttrogna och sådär lagom glada, så att det inte har stört någon. Det är som om varje svensk vore resultatet av en kärleksnatt mellan Lasse Berghagen och Moder Teresa.
Varför? Poängen med en dödsruna är att folk ska minnas att du funnits. Men ingen minns en mes.
Gör så här: strunta i arkivet, testamentet, musiken och till och med katten. Det finns advokater, organister och djurvänner som löser det där. Men se för Guds skull till att hyra in någon som skriver din dödsruna. Någon som vågar berätta vilken intressant och outhärdlig skitstövel du faktiskt var.
Menlöst snäll kan du vara när du väl är i himlen.