Maktkamp – om rättvisan
Björn Asplund: Det är fruktansvärt att se giganternas kamp om Quicks skuld
Under mer än ett decennium har Thomas Quicks eventuella skuld varit ett återkommande ämne i media.
Som väl de flesta känner till vid det här laget är Quick dömd i sex rättegångar (tingsrätt) för åtta mord, han har erkänt ytterligare cirka 25 mord genomförda i Norden.
Sedan bland andra vi, Johans föräldrar, kraftfullt ifrågasatt Quicks skuld har han tagit ”time out” och medverkar inte längre i utredningar omkring de brott han erkänt, varför hela rättsprocessen stannat upp beträffande dessa 25 erkända mord.
Som förälder till ett av Quicks påstådda offer är det fruktansvärt att vara hänvisad till åskådarplats och därifrån tvingas följa denna giganternas kamp som pågår.
Det är inte rimligt att flera tunga auktoriteter inom rättsväsendet, efter att ha tagit del av samma material, kommer till så helt olika slutsatser beträffande Quicks eventuella skuld.
Somliga säger att Quick är en hopplös mytoman som bara fabulerar, det finns ingen bevisning mot honom, bara hans egna erkännanden.
Andra auktoriteter hävdar att det finns övertygande bevisning om hans skuld och att hans utsagor ska tillmätas hög trovärdighet.
Bara detta faktum, att man kommer till så olika slutsatser, borde vara skäl nog för att de rättsvårdande instanserna skulle agera och klara ut vad som är sant eller falskt.
Vi, Johans mor och jag, har utan framgång begärt att någon av morddomarna mot Quick, särskilt domen i ”Johanmålet”, skulle prövas i högre instans. I dag är det närmast praxis att en morddom inte stannar i tingsrätt utan prövas av hovrätt.
För länge sedan, långt innan Quick dök upp på arenan, väckte vi enskilt åtal mot den man vi anser vara skyldig till Johans försvinnande.
Mannen i fråga, som dömdes i tingsrätten men friades i hovrätten, hade Olof Arvidsson som försvarsadvokat och i en paus i hovrättsförhandlingen tog Arvidsson mig till sidan.
Han sa följande: ”Björn, både du och jag vet vem som fört bort Johan, men ... juridik är inte en fråga om rätt eller fel, det är en skön konstart som inte har ett dugg med sanning att göra”.
Jag har länge haft uppfattningen att Arvidsson bara raljerade men jag blir mer och mer benägen att tro att han visste vad han talade om.