De fyra muskletörerna

Potent USA-kvartett jämför mullrande V8:or

Fyra klassiska muskelbilar. En och en halv mycket klassisk väg.

En vinnare.

Häng med TopGear Magazine till USA, landet för mullrande V8:or.

helskärm

Matt Kenseth skrev historia genom att ta den första segern någonsin i Nascar TopGear 300 på den 2,5 kilometer långa Charlotte Motor Speedway Circuit. Bortsett från att vara en gastkramande målgång i det officiella loppet, innebar det också slutet av den första, totalt inofficiella TopGear 1000.

Löst tänkt att hylla det riktiga Nascarloppet, sträckte sig det inofficiella loppet 160 mil på verkliga vägar från betongdalarna på Manhattan till frodig, böljande grönska i Charlotte via några av de bästa – och värsta – vägarna som USA kan erbjuda.

Självklart var bilarna valda för att vara så lika sina Nascar-kusiner som möjligt med V8:or och manuella växellådor. Den 426 hästkrafter starka Chevrolet Camaro SS som verkar tagen från en serietidning. Tillbaka till framtiden-bilen Dodge Challenger SRT-8 392 med 470 hästkrafter. Den kompakt proportionerade Ford Mustang Boss 302 på 444 hästkrafter. Och som pace car, en referens för de andra att sikta mot: Chevrolet Corvette Z06 Carbon på 505 hästkrafter.

Medan vi kämpar oss ur Manhattans stadsdjungel den första dagen, måste alla bilarna använda varje centimeter av fjädringen för att försöka hantera det värsta av den chockerande dåliga vägläggningen. Manhattan köptes ursprungligen från några indianer för en dollar, men baserat på hur vår lilla trupp av bilar rikoschetteras mellan avloppsbrunnar och hjulsväljande vallgravar, tror jag att det finns en gedigen chans att få pengarna tillbaka.

Suger till sig uppmärksamhet

Orsaken till tredje-världskrigs-stylen på vägarna är att New York-borna inte äger någon bil, så de bryr sig egentligen inte. Detta är också orsaken till uppståndelsen som vårt band av muskelbilar skapade under vår ringlande väg sydväst mot Holland Tunnel. Den ilsket röda Mustangen verkar suga till sig den mesta uppmärksamheten, men alla fyra tillsammans med bastonerna från V8:orna mullrande åt alla håll är tillräckligt för att få mer än en trafikpolis att spotta ut visselpipan och bara stirra. Så, alla bilarna får elva av tio möjliga för trottoaruppmärksamhet.

På väg in till New Jersey faller vi in i en jämn lunk. Komfort och praktiskhet är varumärke för alla muskelbilar, och de här 2000-talsversionerna har inte glömt sina rötter. Alla bilarna – även Corvetten – har stora bekväma säten som tillåter dig att köra tank efter tank utan att behöva en timmes rumpmassage varje gång du stannar.

Camaro vinner hedersbetyget i cruiserklassen, för sin förmåga att isolera föraren från vägen – och för antalet leksaker. Det här kommer att hållas mot bilen när vi kommer ut på de slingrande vägarna.

Det första misstaget inträffar, som alltid, när motorvägen delar sig första gången och ledarbilen väljer fel väg. Trots en massa ”det kommer att bli bra”-snack på våra komradios, så vet jag att det inte kommer att bli bra. Googlekartan i min mobiltelefon visar redan en otäck, röd rand av stillastående trafik runt Washington DC. Den amerikanska TopGear-programledaren Rotledge har tidigare berättat för oss att trafiken i det här området är så svår att han en gång var tvungen att kissa i en coca-cola-flaska, vilket inte bådade gott för att vi skulle nå vårt mål på den här sidan midnatt. Jag gör en anteckning att jag inte ska kasta bort min tomma vattenflaska.

Och det visade sig vara klokt. När den förväntade lavafloden av bakljus möter oss på ringleden runt USA:s huvudstad, tvingas vi köra mil efter mil på första, andra och stundtals tredje växeln. Det finns inte mycket vi kan lära oss av detta – mer än att inte lita på en fotografs navigationsförmåga – men det finns några få poänger man kan göra. Mustangen har definitivt den smidigaste och mest exakta växellådan i gruppen. Challanger har det bästa ljudet. Även om ljudet som kommer ur anläggningen är domedagslika trafikrapporter.

Efter att ha gnisslat tänder och växlar i ytterligare en halvtimme, bryter jag ihop och ber Google att ta oss härifrån, någonstans, vart som helst. Lämpligt nog dirigerar den oss till en plats kallad Burke medan vi korsar delstaten på villagator på väg mot vägen vi skulle ha kört på hela tiden, I-81. Den ursprungliga planen var att vika av på den supersceniska och ultrakurviga Blue Ridge Parkway, men det är för sent för det nu. Vi behöver bara komma fram.

Polisbilar i skuggorna

Medan natten faller över oss som en srilankesisk slagman och vi fortfarande har 80 mil kvar att köra, byter jag från Mustangen till Corvette . Mil efter mil slukas i snabb takt. Med radarförsedda polisbilar som lurade i skuggorna vid var och varannan avfart, kan vi inte köra allt för fort men vi kan hålla en väldigt hälsosam medelhastighet.

Den här Z06 Carbon Special Edition Corvette – byggt för att hedra 50-årsdagen av bilen som deltog i Le Mans 24-timmarslopp 1960 – har definitivt haft ett hårt liv. Med bara 640 mil på mätaren låter motorn som om den hade tävlat alla 24-timmarsloppen i LeMans och den justerbara fjädringen fungerar egentligen bara i Sport-läget – men det är ändå väldigt mycket bil och prestanda för pengarna.

Den kostar dubbelt så mycket som de andra tre bilarna här (runt 650 000 kronor i USA) och utesluter därför sig själv från den realistiska delen av det här testet, men den erbjuder Lamborghini-mässiga prestandasiffror från den enorma 7-liters V8 motorn och en perfekt 50/50 fördelning av vikten. Prova på 0–100 på 3,7 sekunder, en topphastighet på nästan 320 km/tim och varvtider likvärdiga med – eller snabbare än – den fullfjädrade ZR-1.

Några suddiga timmar senare visar oss Corvettens dubbla helljus vägen till vår övernattning där vi kollapsar i drömlös sömn. Vi stiger upp nästa morgon, några minuter efter vi gått och lagt oss som det känns, och inser precis hur långt vi kommit. När vi tittar efter det närmaste Starbucks, ser vi att det ligger mer än åtta mil bort. Och så den lokala dialekten. Den har gått från New Yorks ”Sopronos”-stil till någon obskyr direkt till video-film på bara några centimeter på kartan.

Och vägarna har förvandlats till några av de vansinnigaste som någon av oss någonsin har kört på. Om gårdagen bara handlade om stadstrafik och motorvägscruising, är den här dagen den totala motsatsen. Vår destination är en helgad sträcka av US-129 känd under namn som Tail of the Dragon, Deals Gap eller bara The Gap. Den är 18 kilometer lång och ser på kartan ut som om någon flätat upp ett rep, släppt ned det på ett papper och sedan byggt en väg där trådarna fallit. Om någon av bilarna har en svaghet vad gäller hanterbarhet så kommer det att visa sig här.

The Gap har 318 vackert slingrande kurvor som ringlar sig upp från North Carolina för att sedan dyka ned igen när de korsar gränsen till Tennessee. Varje kurva har ett uppfriskande namn som ger dig en uppfattning om vad som väntar dig: The Wall, Gravity Cavity, Triple Apex, Pearly Gates och Beginner’s End (slutet för nybörjaren) är bara några namn. Varenda kurva kräver din fulla respekt plus en hel del bergsäker koordination mellan hand, öga och fot om du vill göra dem rättvisa – och inte sluta som ännu en tragisk siffra i trafikstatistiken.

Om du ändå tappar kontrollen över bilen eller motorcykeln – två eller tre gör det varje dag – måste du efter allt formellt pappersarbete hänga en bit av din krockade kaross i The Tree of Shame (Skammens träd) med devisen ”No gain and a lot of pain” som står i början av rutten. Trädets grenar är redan nedhängda av avbrutna backspeglar, kofångare och bildelar, som påminnelse om den här draken hoppar upp och biter dig om du inte besegrar den. Och den biter hårt.

Intressantare vägar

Om du kan hitta den vill säga. Med våra navigationsförmågor kraftigt försvagade av bristande mobiltäckning, kör vi i en ungefärlig riktning mot The Gap men vi vet inte riktigt hur vi ska ta oss dit. Allt vi vet är att sedan vi lämnat huvudleden har vägarna blivit mycket mer intressanta.

Eller rättare: de har det för de tre andra i gänget. Jag kör den svarta Camaron och jag känner mig avgjort avskild från det som pågår under fram- och bakhjulen. Allt det som hade gjort den till en fulländad cruiser i staden och på motorvägen i går, har i dag vänts mot den stora Chevan. Det finns bokstavligen ingen känsla av vägen i den underliga tallriksformade ratten. Bilen svarar okej om du bara bromsar, svänger in och gasar där du tror att du borde. Men jag känner mig mer som en passagerare än en engagerad förare. Lägg därtill ett märkligt tystat motorljud och en allmän brist på sikt åt alla håll genom de coola men dåliga fönstren – och det känns nästan som om du sitter hemma och kör i din XBox istället. Konstigt.

Charlie har inga sådana problem i Corvetten medan han pressar den genom kurvorna och lämnar breda spår av gummi i varje kurva. Några kilometer bakom dem, har Dan och Mike massor av sladdigt skoj för sig i Boss 302 och 393 Challanger. Så jag är den enda som är angelägen om att byta bil när vi stannar nästa gång. När vi upptäcker att vägen vi just kört är bara ännu en suverän väg i North Carolina och inte Tail of the Dragon, är jag frestad att byta till Boss 302. Jag har redan kört den och tjusats av dess förmåga på bana, så jag vet att det är den ultimata bilen att attackera draken med. Men jag motstår frestelsen och hoppar in i Dodge Challenger i stället.

Den är mycket långt från någon besvikelse. Den kanske är större och tyngre än de andra bilarna och fjädringen känns lite mjukare de första meterna, men sedan känns köregenskaperna som en verkligen modern muskelbil. Och den där stora Hemin är den mest följsamma motorn med mest användbar kraft här, Corvetten medräknad. Utseendemässigt är det bilen för dig om du vill ha en klassisk muskelbil men med ett modernt uppträdande och moderna prestanda.

Men när vi slutligen verkar ha hittat vägen till början av The Gap handlar allt om motorer och chassin. Utan att pausa för eftertanke, bränner vi på uppför backen för den första turen för dagen. Och efter sekunder skrattar jag högt över hur roligt det här är. Man måste svänga i luften i ett par av de skarpa backkrönen för att vara säker på att man har bilen i rätt riktning när man landar igen. Det finns en skylt om 50 km/tim men vi uppfattar den mest som en rekommendation. Istället förbättrar vi tiderna märkbart uppför kullen, även om det ibland går på snedden och stundtals på två hjul.

När jag kommer över på andra sidan passet, känns det som om jag just snabbspolat ett varv på Nürburgring. Jag byter till Mustangen och kör tillbaka för ett nytt race i motsatt riktning. Eller rättare, jag kommer att göra det så fort den här polisen är klar med mig. Men när han står bredvid den långsamt kallnande Forden med magen hotfullt buktande in genom fönstret, förstår jag att det inte blir lätt att prata sig ur det här.

”Se upp för motorcyklarna”

– Du körde 30 km/tim för fort. Körkort och försäkringspapper, tack! säger han ödesmättat.

– 30 km för fort? säger jag med den där du-måste-kolla-laserkameran-förvåningen.

Inte för att den farten var för hög … Jag trodde att jag körde mycket fortare.

När han till slut släpat sig tillbaka från sin polisbil – utan att ha förmått klargöra hur en britt hamnat i djupaste Tennessee i en lånad Mustang och kört för fort – ger han mig en varning och några goda råd.

– Se upp för motorcyklarna. De lutar sig över på fel sida vägen. Vi har haft sex fåglar (motorcyklister som flyger av vägen) det här året. Och jag är säker på att vi kommer att få några till innan året är slut.

Profetiska ord, ska det visa sig. Halvägs ned för backen, möter vi några väldigt långsamma och vingligt körda Harleys. Vi svischar förbi dem på de korta rakorna och lämnar ordentligt med utrymme till dem. Men när vi kommer ned i dalen och entusiastiskt diskuterar Mustangens fantastiska förmåga att behålla kontrollen i höga hastigheter, blir allt plötsligt otrevligt.

En fet man med ett rödbetsfärgat ansikte stannar upp och börjar skrika åt oss.

– Stanna! Rör er inte. Vet ni vem jag är? säger han.

– Nej, säger Charlie ointresserat.

– Du försökte just döda mig där borta, säger han.

– Du verkade kunna klara av det rätt bra själv, svarar Charlie ärligt, medan han börjar gå mot honom.

Då blir allt allvarligare. Den feta mannen drar tillbaka sin jacka och tar fram sin pistol.

– Backa! Hota inte mig! säger han, uppenbart utan att se ironin i att han tar fram en pistol medan vi inte gör det.

I det här läget kunde den här historien ha svängt av mot sjukhuset. Men i stället lugnar allt till slut ned sig. Vi utbyter långa listor av svordomar och kör därifrån i ett moln av rykande däck medan den fete mannen fortsätter att svära ut i tomma luften till allas nöje, utom sitt eget. Den idioten.

Vi bränner ned i den fjärilsfyllda dalen så fort som våra fyra muskelbilar går. Och jag älskar fortfarande Mustangens köregenskaper. Det har aldrig tidigare funnits en så välbyggd muskelbil. Den är kompakt och har rätt proportioner med så finslipade chassi och motor att de ärligt talat är extraordinära. Fram är händerna fyllda av körkänsla och bak finns det lika mycket känsla, vilket tillsammans med den nästan löjligt varvilliga motorn gör den till en dröm för alla bilhuliganer. Den klarar av gupp, hopp och snabba svängar helt utan problem och – stel bakaxel eller inte – har överlägset bäst vägegenskaper av alla bilarna här, förutom Corvette.

Medan de små, slingrande landsvägarna övergår i allt större och rakare vägar, närmar vi oss Charlotte Motor Speedway. Inom mindre än 24 timmar kommer TopGears amerikanska team välkomna oss och vinka iväg Nascar-lopppet TopGear300. Men först måste vi ställa upp vår egen bunt med muskelbilar på banan för att kora en vinnare.

När vi rullar genom tunneln in på banan nästa dag, tvekar vi inte länge om vilken av de fyra som är vinnaren. Trots all sin briljans diskvalificerar Corvetten sig själv med sitt höga pris. Muskelbilar ska vara överkomliga brutala vildar. Vilket lämnar tre kvar. Camaro är en fantastisk modern version av sina föregångare, men dess serietidningsaktiga utseende och dessa brist på feedback till föraren placerar den på tredje plats. Vi hoppas att den nya ZL-1 är mer engagerande. Challenger är den mest klassiska muskelbilen och är en klar tvåa med sin själfulla motor och vägkänsla. Men det var alltid klart den helt extraordinära Boss 302 Mustang som skulle vinna.

Alla de andra bilarna är bra, men den välbyggda Mustangen-den-store är tillräckligt bra för att oroa Corvette. En Mustang har aldrig varit snabbare, haft bättre köregenskaper eller känts mer komplett än den här. Bra jobb, Ford.

Text: Pat Devereux,
Foto: Daniel Byrne,
Top Gear Magazine 219