Lugna gatan i Argentina – men massor av olyckor

Efter ett tag känns det helt normalt

Vägen är ett spikrakt streck, både på kartan och i verkligheten. Spikrakt och platt i elva mil och utan möten. Det är ofta så på Pampas.

I en vägkorsning står ett ambitiöst monument och en ensam polisman brevid sin Toyota-pickup.

Det är över 30 grader i skuggan, men i korsningen i solgasset dallrar luften över asfalten.

Jag lämnar över mitt svenska körkort och bilens gröna kort, förklarar att jag är svensk.

Polismannen som ser ut att vara i 50-årsåldern men förmodligen inte är över 40 saknar ett par framtänder, ser sliten ut. Han tittar in i bilen. Drar ut huvudet igen. Tittar på mig och frågar vad jag har för yrke.

– Jaha journalist? Var då?

– Jaha, i Sverige. Han verkar lugnad.

Sen frågar han ordagrant, utan att rodna:

Se ofenderian si les pido una pequena colaboracion para el mantenimiento del patrullero, la luz y el gas?

Tar ni illa upp om jag ber om ett bidrag till verksamheten. Om bränsle till polisbilen, el och gas...

Polisen ställer frågan när han har mitt körkort och bilens obligatoriska gröna kort i handen. Det är så det går till. Vad har jag för val?

– Jag plockar fram ett par tvåpesosedlar. Tio kronor. Mer får han inte.

Men han tackar och verkar nöjd och lämnar tillbaka körkort, bilpapper och önskar trevlig resa.

En arbetare sliter hårt för 25 pesos om dagen i Argentina. Den som fixar den summan som sidoinkomst genom att kräva mutor tvekar sällan i ett land som ser ut som Frankrike eller Spanien på ytan men som snarare liknar ett u-land med gigantiska klasskillnader. Där de rika stänger in sig bakom taggtråd och beväpnade vakter medan de fattiga rotar i soptunnor eller kamouflerar tiggeriet genom att tvätta bilrutor i gatukorsningarna.

Ett motsägelsefullt men fantastiskt land som jag inte kommer att minnas för orättvisorna utan för allt det storslagna, vänliga och underbara.

Trafiken är lugn och utan hets. Där finns trafikregler som liknar dem vi har i Sverige, men få bryr sig. Allt improviseras för stunden.

Argentina har bälteslag, hjälmtvång för motorcykel och moped, till och med halvljuslag. Men reglerna är mer som rekommendationer. Det förstår vem som helst att med tre, fyra personer på moppen blir det opraktiskt med hjälm.

När det slår om till gult i gatukorsningarna startar de som fortfarande har rött och trots företräde i rondell, som i Sverige, är det alltid den som kommer från höger som kör först.

Varningsblinkern används flitigt och kan betyda ”nu ska jag börja leta efter en parkeringsplats” eller ”här någonstans ska jag svänga av, bara jag hittar rätt tvärgata”. Och sen görs svängen, till höger eller vänster med varningsblinkern i full gång.

En plastdunk på ett biltak betyder att bilen är till salu och när du kommer ikapp en lastbil eller buss och han blinkar till VÄNSTER betyder det att vägen är fri och du kan köra om. Lite nervöst i början, men efter ett tag känns det helt normalt.

En dag ser jag ett barn som sitter bakåtvänt i framsätet. Men sen upptäcker jag att ungen sitter i mammans knä.

Trafiken i Argentina är motsägelsefull. Det är lugnt och harmoniskt. Inga ilskna tutningar. Ingen hets som i södra Europa. Inga fula trängningar. Ingen oginhet som i Sverige.

Men massor av olyckor. Runt tjugo döda varje dag.

Många olyckor sker under natten och de tidiga morgontimmarna när folk är på väg hem från krogen. Oftast ungdomar, berusade och självklart utan bälte.

Även struntkrockar slutar illa eftersom bälte är ovanligt i framsätet och direkt sällsynt i baksätet. Bältade småbarn förekommer inte alls.

Och i motsats till Sverige beror faktiskt en del olyckor på brister hos bilen. Många bilar är skrot och någon egentlig bilprovning finns inte.

Men en sak som Argentina slår Tingvalls Nollvison med är siktröjningen längs vägarna. Ofta är det rent tio, tjugo meter på sidorna av vägen. För att undvika ödesdigra stopp vid en avkörning och för att undvika krockar med Argentinas 40 miljoner kossor.

Robert Collin