Snabbast i världen

Han går under öknamnet Captain Slow. 2006 körde han den första Bugatti Veyron i rekordfarten 407 km/tim. Nu är han tillbaka för att köra den nya – Veyron Supersport – ännu snabbare. Häng med – här blir Top Gears James May…

Volkswagens testbana Ehra Lessien är runt 21 kilometer lång och har beskrivits, inte minst av VW:s eget folk, som en oval.

Men det är den inte, egentligen.

I varje kortända finns en doserad 180-graderskurva, och på ena sidan av ovalen är en 8,8 kilometer lång raka. Jag sa att sett ovanifrån skulle nog banan se ut lite som en BMW-grill. Det gillade de inte.

Att maxa nya Bugatti Veyron Supersport är ett uppdrag som börjar på ”baksidan” av banan. Tanken är att accelerera till 200 km/tim, gå in i doseringen i just den farten och sedan växla ned ett hack vid var och en av de tre markeringspinnarna som finns på insidan av kurvan. Slutligen, i slutet av kurvan, står ett par pinnar – det är tecknet att det är dags att sätta plattan i mattan och ta sig an den långa rakan.

6,7 kilometer senare passerar man under en stålportal som är signalen att det är dags att lyfta av, peta på bromspedalen för att få bilen tillbaka i handling mode och sakta ned till 200 km/tim inför den doserade kurvan i andra änden av rakan. Sedan är det bara att glida tillbaka till depån för en god kopp te och en medalj.

Där sitter jag inför allt detta, i depån, med motorn påslagen och den låter som en korsning mellan ett dieselelektriskt lokomotiv och ett tidigt jetplan. Jag fingrar efter den magiska nyckeln i sitt hål i dörrtröskeln till vänster om mig, vrider om den och ser den legendariska top speed-lampan tändas under varvräknaren. Det innebär att vingen/luftbromsen fälls in och Supersporten ställs för minimalt luftmotstånd, snarare än downforce.

Nu får jag inte röra bromspedalen för då återgår bilen till handling mode. Det är bättre för att köra snabbt i kurvor men det är inte svängar jag är intresserad av.

Jag kör iväg och accelererar friskt – det är inte svårt – upp till 200 och sjuans växel. Sedan slår jag på farthållaren. Detta kanske verkar lite udda, jag vet, men det är det bästa sättet att hålla en konstant hastighet utan att behöva koncentrera sig för mycket. Jag lutar mig tillbaka för att njuta av utsikten och fundera lite.

Det här är alltså det senaste från Bugatti; en 1200-hästarsversion av den vanliga 1000-hästars Veyron. Vi menade att den bilen signalerade att toppen var nådd när det gäller superbilarnas utveckling. Ingen skulle någonsin slå den, och ingen skulle ens försöka. Vi sa samma sak om McLaren F1, och någon sa förmodligen detsamma om Stephensons Rocket-lok 1829.

Vad poängen är? Ingen alls. Tolvhundra hästkrafter och en uppgiven toppfart på 415 km/tim är inget världen har någon nytta av. Å andra sidan sa ambassadör Benjamin Franklin en gång: vad är det för nytta med ett nyfött barn? Kanske är nyttan bara att det inte fanns där, än.

Det verkliga skälet är amerikanska Shelby SSC Ultimate Aero, med 1 183 hästar och en officiellt uppmätt toppfart på 412,28 km/tim. Det är ju fasansfulla 5 km/tim snabbare än den – gamla Veyron GL:s rekordtid på 407 km/tim. Någon måste göras.

Så välkommen till männsklighetens perversa substitut för kärnvapenrustningen, kapplöningen i rymden, Star Wars och total ömsesidig destruktion. Det här är det sätt som ideologierna kommer att pina varandra från och med nu, genom att ge varandra örfilar med 1 200, 1 300, 1 500 och kanske 2 000 hästkrafter. Jag är inte säker på att det är vad motorvärlden behöver, men där jag sitter just nu kan jag inte annat än skratta av lycka.

Jag styr till den vänstra av de tre filerna för att komma rätt till ingången i kurvan. Det är en märklig känsla att gå in i en sväng, uppenbart alldeles för fort, och utan att bromsa, utan att ta bort foten från gasen och utan – jo, faktiskt – att styra. I 200 km/tim blir Ehras dosering en handsfree-kurva, och upplevelsen är bara att världen verkar ha blivit lite sned. Jag ser en pinne och kramar åt paddeln för att få i sexan.

Inofficiellt är Supersport så som Veyron hade varit om VW:s tekniker hade fått göra den som de ville. Den vanliga bilen var, enligt historien, ett påhitt från styrelsen. En konceptbil med kravet att den skulle ha 1 000 hästar och klara att komma över 400 km/tim. Teknikerna gjorde det, men tänk vad mycket enklare det hade varit om de fått fria händer att ändra utseendet en del redan från början.

Nu har de fått göra det. Fronten är lite modifierad, kåpan över motorn och luftintagen är helt omgjorda, och det finns en del andra underliga aerodynamiska grejer.

Jag misstänker att de extra 200 hästarna fanns där hela tiden. Större turboaggregat, större kylare och ett nytt avgassystem gör det mesta av jobbet, och jag tror nog att de visste det hela tiden. Motorn är ju i grunden densamma, trots allt.

Den andra pinnen dyker upp, och jag växlar ned en gång till. Jag gör fortfarande stadigt 200, men nu märks en aning iver i Supersportens trombonlika avgasljud.

Jag gillar nya avskalade Veyron. Även om jag jag gillade den vanliga Veyron också, så var den lite för blingig för mig, lite för mycket lull-lull för ögat. Nu är det en svart interiör som ger intrycket att det är en bil som kommer att få jobbet gjort, som i en Porsche: vackra intrument, strama reglage, underbar kvalitetskänsla rakt igenom.

För en gångs skull är naken kolfiber helt rätt för karossen, där den ruvar ovanför de orangefärgade kjolarna och fälgarna, lite som chockladöverdraget på en halväten pralin.

Den gamla Veyron såg ut som ett tillbehör, den här är huvudnumret.

Den tredje pinnen svischar förbi. Bilen reser ragg när jag lägger i fyran, och jag placerar försiktigt högerfoten på pedalen redo att kastas ut ur kurvan som Apollo 13 när den tog fart runt månen för resan hem.

Att ha 1200 hästkrafter till sitt förfogande gör att man växer. I motorvägsfart gör den kraften att accelerationen nästan blir löjlig. Men när vi snackar verkligt höga farter så är den som hävdar att kraften är allt en skränande idiot. Aerodynamik är nyckeln.

Ingenjörer kan berätta att luftmotståndet ökar drastiskt är farten ökar. Att öka farten är lite som att trycka ihop en fjäder – ansträngningen dubbleras alltid och sammandragningen halveras. Därför måste det till 200 extra hästar för att höja toppfarten med ynka 8 km/tim, från 407 till 415.

Allt det där luftledandet runt bilen, alla ansträngningar med V16-motorn – och det är vad du får: 8 km/tim...

Två pinnar! Lustigt. Pinnar finns ju i hundratal, och oftast talar de om att snart sänks farten och då kommer frustrationen. Men här talar två ensamma pinnar om för mig att det är dags att stå på. Jag trycker ned pedalen så långt det går – och bilen känns som att den sitter spetsad på ett expresståg när jag kommer ut på rakan.

Bugattin blir styv som en förorättad brittisk adelsman. Meningslösa siffror rullar förbi på den digitala hastighetsmätaren snabbare än jag kan läsa dem. Passerar 300 km/tim och Veyron Supersport fortsätter accelerera som en gevärskula genom pipan. Nästa gång jag vågar titta ser jag 350 lysa som i dimma. Träden vid sidan av banan löses upp till en grön sörja och banans tre filer kryper närmare när tunnelseendet tilltar.

Nu är det svårare att vinna framsteg på mätaren, som när man ska slå rekordet i flipper. Jag passerar 390, sedan mitt gamla rekord på 407 km/tim. Känns bilen lite yvigare än förra gången? Den är styvare i fjädrarna, men mjukare i dämparna. Störtbågen ser annorlunda ut.

Nu kan jag se stålportalen genom värmedimman, den ser ut som ett ubåtsskelett där den reser sig från vägen. Jag måste medge att invärtes känns det lite som om mina nerver av stål nu är inverterade. Tolvhundra hästar finns under min högerfot, minst det dubbla försöker få mig att lyfta av. Plattan i mattan, Captain Slow!

Jag ser det bara som hastigast, några hundra meter före stålportalen där jag antingen måste lyfta av gasen eller lyfta i kurvan. För bara ett par sekunder syns det, innan bilens datorer tog tar ned den till den reglerade maxhastigheten: 4-1-7!

FYRAHUNDRASJUTTON kilometer i timmen.

Detta, med en mycket svårvunnen marginal av ynka 4,81 km/tim, är den snabbaste serieproducerade bilen i världen.

Och det var Captain Slow som körde.

BUGATTI VEYRON SUPERSPORT

Motor: W16, 4 turbo, 7 993 cm3, 1 200 hk vid 6 400 varv. Vridmoment: 1 500 Nm mellan 3 000–5 000 varv. Fyrhjulsdrift.
Pris: cirka 22 miljoner kronor.

James May, Top Gear Magazine