Bygg klart Norra länken - då blir alla vinnare

ag var med och kramade almar i Kungsträdgården, och är stolt över hur vi lyckades flytta tunnelbanenedgången 75 meter så att de vackra träden fick stå kvar.

Almarna blev en symbol för rivnings-

raseriet som förstörde Stockholms centrum för alla

tider. De vackra, och mänskliga, sekelskifteshusen jämnades med marken för att den tidens profithungriga byggbolag skulle kunna bygga nytt och ta ut mångfalt högre hyror.

Stan dog och än i dag, 40 år senare, är Stockholms centrum stendött på kvällarna när kontoren stängt.

Jag var också med när samma andas betongpolitiker ville bygga Österleden och dra en motorväg på höga stolpar rätt över Gärdet och Djurgården, bara 600 meter bort från mitt hem vid Djurgårdsbrunnskanalen.

Fast det projektet stoppades av grannarna på Djurgården, folk med inflytande på hög nivå, förmodligen samma människor som tjänade pengar på att innerstaden skövlades.

Det var på den här tiden som miljörörelsen föddes, unga människor som jag, som ville vara en motvikt mot den ekonomi som stöddes av både höger och vänster, av både kapital och arbetare. Flera av mina skolkamrater är i dag tunga namn inom miljörörelsen men precis som så många andra har de svårt att anpassa sig till nya tider och nya krav.

När de i dag envisas med att för-söka stoppa Norra länken gör de miljön och hela miljötanken en otjänst.

Vad är det som är miljö, egent-

ligen? Är det en ovanlig groda eller insekt, eller kanske en lav?

Eller är det frisk luft för oss människor. Helst både och, förstås, men om man måste välja?

När den felande länken av Norrtäljevägen började byggas för snart 15 år sedan (en av de få delar av Dennispaketet som till slut blev verklighet) protesterade miljövännerna. Självklart.

Nu hade dom inte hittat någon sällsynt ödla, eller insekt, som bodde längs den planerade vägens dragning, men man hade hittat ställen med absolut tystnad. Och det var skäl nog att försöka stoppa bygget. Vi måste ju värna om tystnaden, också.

Att det längs den gamla vägen bodde över hundra personer med sina hus alldeles intill asfaltkanten, familjer med småbarn som aldrig kunde gå ut, med skolbarn som riskerade livet varje gång de skulle till busshållplatsen för att åka till skolan, med hundar och katter som blev överkörda, med en luftkvalitet och ett buller som aldrig borde ha godkänts, nej det tog miljövännerna inte hänsyn till.

Hur gick det? Vägen byggdes, tack och lov, och inga protester hörs numera. De som bor vid gamla vägen har fått friden tillbaka och vi andra kör till och från jobbet utan att riskera livet i varje kurva och varje backkrön. Olyckorna har försvunnit och sannolikt har utsläppen minskat när trafiken flyter i jämn hastighet.

Men miljörörelsen lär sig inte, nej, upp på barrikaden igen så fort som möjligt. Nu kommer nya överklaganden för att försinka Norra länken några år till.

Några träd och buskar i Bellevueparken är viktigare än allt annat. Viktigare än barnfamiljerna som bor på Valhallavägen, viktigare än olycksriskerna i trafiken när långtradare ska till och från Värtahamnen på trånga innerstadsgator, viktigare än tusentals bilpendlare till och från Lidingö, som inte vill annat än att

slippa söla ner miljön inne i stan.

Med trafiken nere under jord i Norra länken blir

alla vinnare.

Miljön förbättras när trafiken flyter i jämnt tempo och när större delen av avgaserna renas innan de släpps ut ur tunneln. Trafiksäkerheten ökar, miljön i

innerstan blir människovänlig igen och – buskarna i Bellevueparken kommer att ta sig igen när bygget är klart, var så säker!

PLUS

MINUS