God bless America
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-01-03
Tre bilar av fyra var stora pickuper. Den fjärde oftast en stadsjeep. Och då är det inte de där småjeeparna som vi förfasar oss över hemma, utan riktiga bjässar. Såna som krossar en Volvo XC90 i en blink.
Efter en vecka i Texas har jag samma kluvna känsla som vanligt, en blandning av skräck och förtjusning.
När fotografen Lasse Allard och jag bilade ner från Dallas till San Antonio och vidare till Uvalde närmare mexikanska gränsen förra söndagen såg vi hur jordens olja försvinner. Formligen går upp i rök.
Tre bilar av fyra var stora pickuper. Den fjärde oftast en stadsjeep. Och då är det inte de där småjeeparna som vi förfasar oss över hemma, utan riktiga bjässar. Såna som krossar en Volvo XC90 i en blink.
Jag pratade med en cowboy som stannade till med sin pickis. Nu var han ingen riktig cowboy, utan en datatekniker, och han var som de flesta andra i södra Texas mexikan, men hatten hade cowboystuk. Och bilen!
Jo, han var nöjd med sin två år gamla Chevypickis med fyrhjulsdrift, extrastora hjul och sexliters V8. Kunde inte tänka sig något annat.
– Men, fortsatte datakillen, om vi hade samma bensinpriser som ni i Europa, då skulle ju ingen ha råd att köra så här stora bilar.
Allt är stort i USA, och allra störst i Texas.
På restaurangerna serveras gigantiska portioner. Hemma skulle de räcka till tre eller fyra personer.
Här på gränsen till Mexiko är stekarna stora som en normal tallrik och runt omkring på tallriken, som också är extra stor, ligger pommes frites, vitabönmos, kanske lite pasta och sallad som alltid är fräsch, men som gärna äts med en rejäl portion dressing. Här heter favoriten ”Ranch”, och den är verkligen god, men knappast lågkalori.
Upp till tre, fyra år ser barnen ut ungefär som hemma, sen blir de allt tjockare.
Tonårsflickorna försöker göra sig lite smalare i trånga kjolar och jumprar, det ser sorgligt ut. Och deras jämnåriga pojkvänner är så överviktiga att de inte kan röra sig normalt.
På en mexikansk krog kan Lasse och jag knappt slita blicken från en man i, tja det är svårt att bedöma hans ålder, kanske i 30-årsåldern. Han väger lugnt över 200 kilo.
Men det är bara vi som tittar, de andra gästerna bryr sig inte.
Vi undrar; ska stolen hålla? Kan han resa sig och gå själv? Och hur stor bilen än är, hur kommer han in i den?
På tv diskuteras valet i Irak från alla synvinklar. De amerikanska trupperna hyllas för sina insatser för demokrati och frihet, de som ifrågasätter kallas opatriotiska.
Opatriotisk, smaka på det ordet. Motståndare till sitt eget land. Fosterlandsförrädare.
Julen närmar sig, men ordet jul hörs sällan. I stället för Christmas säger man ”Hollyday”.
Det är den starka judiska lobbyn i USA som anser att ordet ”jul” har en kristen underton (jo, det kan man ju hålla med om, det var väl då Jesus Kristus föddes?). Redan förra året hade stora varuhuset Macy’s i New York tagit bort det fula ordet från sin julsatsning, och nu går det med svindlande fart.
Knappt nån som vill vara politiskt korrekt, det vill säga behålla sina kunder, vågar använda ordet längre.
Det känns befriande när vi på en krog i Uvalde hör trubaduren och underhållaren Jesse gissla Bush och hans nya Amerika. Jag undrar hur han vågar. Och jag frågar honom. Jag menar, i världens största demokrati säger man inte vad som helst ostraffat.
Kanske ett tecken, men just när Jesse är inne i en av sina Dylan-tolkningar, går en skorpion över golvet.
Jag fångar den i en stor burk och när vi ska hem får jag över det lilla odjuret i en ölflaska. Ska jag be Lasse fotografera i morgon. I min hand.
Jag sitter i baksätet i den stora jeepen, Mario som jobbar på testbanan där vi gör vårens sommardäckstest kör. När vi kommer fram till hotellet tittar jag ner i min ölflaska.
Tom!
Skorpionen har smitit. Han är någonstans i bilen, eller i mina kläder. Någonstans med sina klor och sin giftiga stjärt.
Mario kollar mina kläder, är det inte något innanför ena byxbenet?
Nej, det lilla djuret är borta. Kanske kvar i bilen.
Mario är lugn. Vad är en liten skorpion jämfört med alla andra problem?
SIGNALER
Robert Collin vet när det slår om.