Kampanjer – inte polis – fick ner olyckorna till sjöss

Dags att ropa in Televinken

r höjda böter vägen mot nollvisionen? Det var ämnet i min förra krönika. Och efter mer än hundra mejl är det temat även för denna krönika.

Omkring nio av tio som skrivit till mig är inne på samma spår som jag, det krävs andra lösningar än höjda straff för att minska olyckorna.

De som tycker att straffen är rätt väg är ofta förespråkare av den gammaltestamentliga seden ”öga för öga, tand för tand”.

Mitt i mejlskörden dök det upp ett spännande brev från en man som jag haft mycket kontakt med i däcksammanhang, Claes Nettelbladt. Nu pensionär, men före däcken engagerad i säkerheten på sjön.

Under senare delen av 1970-talet köpte många nyrika stora snabba båtar och olyckorna på sjön ökade. Och strax kom kraven på fler poliser och höjda straff.

Men att jaga sjöbusar är inte lika lätt som att jaga busar på landsvägen. Ett skäl är att vattenvägarna inte är avgränsade på samma sätt som vägar på land. Med tiotusentals kobbar och skär att slinka mellan och lika många insjöar och tjärnar att ro ut på blir jakten på fortkörande eller berusade båtförare extremt dyrbar.

Samtidigt som kraven restes på mer polisresurser till sjöss drogs dessutom flera sjöpolisdistrikt in av ekonomiska skäl.

Skillnaden mellan 1970-talets krav på mer polisövervakning till sjöss och dagens på mer polis-övervakning av bilister är att utbyggnaden av sjöpolisen skulle kosta närmare en miljard kronor i dagens penningvärde medan jakten på bilisterna rent ekonomiskt ju är rena vinstaffären för staten.

Fler poliser till sjöss var alltså för dyrt. Men samtidigt måste olyckstrenden vändas. Därför startades en kampanjorganisation, den statliga myndigheten Sjösäkerhetsrådet med två (!) anställda och en årlig budget på tre miljoner kronor – inklusive lönekostnaderna.

– Vi började med att identifiera målgruppen, berättar Claes Nettelbladt i mobiltelefon från sin segelbåt i Stockholms skärgård under en av årets allra sista ”sommardagar”. Den allra största riskgruppen var män över 40 år, dyngraka, på fisketur i avskilda vatten i de norrländska skogslänen. Den andra, men långt mindre, barn utan flytväst.

De nyrika fortkörarna i sina dyra lyxbåtar som satt igång debatten kom långt efter. (Jämför med dagens diskussion där hög hastighet får hela skulden för olyckorna i trafiken.)

Sjösäkerhetsrådet gjorde reklam- filmer och tidningsannnonser.

Filmerna, vi äldre minns den där stuntmannen Johan Torén kör rätt upp på land i över 40 knop med en en 32-fots Sea Ray Pachanga med dubbla V8:or, till varnagel för berusade nyrika. En del minns säkert filmerna med Ernst Hugo Järegård, Birgit Nilsson och liemannen.

De var så bra att de vann priser på festivaler och TV4 sände dem gång på gång utan att ta betalt.

Även i tidningarna fick annonserna gratis införande och Systembolaget var med och sponsrade när det handlade om nykterhet.

– Dessutom var vi med på alla båtmässor och pratade med mammor som kom med ungarna i barnvagn. Det var många som fick en tankeställare och som skaffade barnen deras allra första flytväst, säger Claes Nettelbladt.

Kampanjarbete är en absolut förutsättning för att få ner olyckorna i trafiken. Det har jag skrivit gång på gång i mina krönikor och jag blir alltid lika utskrattad. Av er läsare, det hör till. Det är klart att ni ska häckla mig när jag kommer dragandes med såna mossigheter som Televinken och Barnens trafikskola. Mer förvånande är att jag får samma kritik från kloka personer som självaste Claes Tingvall, högste chef för trafiksäkerheten på Vägverket. Från Gunnar Carlsson på NTF. Och från alla andra inom trafiksäkerhetsetablissemanget.

För hur gick det när olyckorna på sjön skulle ner med hjälp av kampanjer istället för med ökad övervakning? Jo, antalet drunknade på sjön som legat närmare 150 varje år sjönk under Sjösäkerhetsrådets tid till mellan 30 och 40!

Rådet verkade i knappt 20 år, sen förlorade det sin status som självständig myndighet och hamnade under Sjöfartsverket där det för en tynande tillvaro.