Höst i vägdiket
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-10-25
Collin botaniserar bland rara arter...
Artrik vägkant står det på skylten. Och det är ingen överdrift. Här står rallarros, blåsippa och styvmorsviol tillsammans med Corolla, Oxford och Rapid.
Norra Ångermanland är ett eldorado för blomsterskådare.
Den lilla vägskylten ”Artrik vägkant” finns spridd i tusental över landet.
Men allra tätast står den i Jämtland och på Gotland.
I Jämtland-Härjedalen finns 600 mil allmän väg och 300 betecknas som artrika.
Finessen är att de gamla slåtterängarna där blomstren stod så vackra för femtio år sedan har försvunnit. Betande djur finns knappt mer och modern slåtter bedrivs på ett sätt som inte passar blomsterängen.
Det enda som liknar gammaldags ängsmark är – vägarnas dikeskanter!
Örterna påverkas nästan inte alls av bilarnas framfart men trivs perfekt i diken som Vägverket klipper med jämna mellanrum. Längs många gamla landsvägar har dikesrenen ansats sen 1700-talet, först av bönderna, sen av Vägverket.
– Egentligen är skylten till för dem som sköter vägarna, säger Anders Sjölund på Vägverkets miljöavdelning. Vi har olika skötselkrav beroende på vilka växter som växer i diket, man får inte dika hur som helst, måste vi gräva lägger vi tillbaka ytlagret så att fröna kan gro igen och vi kan inte slå för tidigt på säsongen, blommorna måste hinna fröa av sig.
Men skyltarna är förstås också en vägledning för naturintresserade bilister.
Den som vill kan vända sig till Vägverkets region (tel 0243-75 000) och få en broschyr och en karta eller köpa en liten dikesflora (samma telefonnummer).
Robert Collin
