Svenskar – varför bryr ni er inte om att stoppa tjuvarna?

Jag gjorde den perfekta stöten – fyra däck på Kungsgatan...

et stod i Aftonbladet här om dagen att ”Biltjuvar härjar på Östermalm. Lyxiga BMW slaktas - säljs på svarta marknaden”. Och så var det en polis som sa att ”Finns inga vittnen kan vi inte göra något.”

I mitt yngre och mer kriminella liv slaktade en kompis och jag en BMW mitt i Stockholm. Det var en alldeles ny 7-serie och det var de breda däcken på lättmetallfälgar vi ville åt.

Kompisen, vi kan kalla honom Jonas, körde sin lilla Fixar-pickis med kåpa, jag satt brevid och spejade. Objektet stod på Kungsgatan en bit nedanför Regeringsgatan.

Jonas stannade dubbelparkerad utanför BMW:n, jag hoppade ur och började skruva loss hjulmuttrarna medan Jonas lyfte ner garagedomkraften från flaket.

Vi började bak, tog loss hjulen och stoppade in betongblock under hjulen.

Sen fram, jag skruvade, Jonas lyfte – och så bort med hjulen och i med nya cementblock.

Vi tog gott om tid på oss, ingen brådska, ingenting som kunde få de hundratals stockholmare som passerade på trottoaren eller i bil att reagera.

Vi hade overaller på oss, såg väl rätt skitiga ut, men svarade artigt och trevligt när någon då och då stannade till och frågade vad vi höll på med egentligen.

När bilen efter en kvart, jo vi tog verkligen gott om tid på oss, stod på sina fyra cementblock började Jonas lasta på grejerna på flaket medan jag gjorde den sista och avslutande attacken mot bilen. Med en kraftig skruvmejsel forcerade jag förardörren, tog mig in i bilen och fick loss stereon.

Försiktigt, inga sladdar fick kapas, då tappar den i värde, så det hängde en härva med ett par decimeter sladd ur stereon när jag gick tillbaka till pickisen och satte mig brevid Jonas som redan startat motorn.

Fyra nya däck på fälg till ett värde av kanske 30 000 kronor omräknat till i dag. Plus en lyxstereo med den tidens nyhet – cd.

En bra förtjänst för två fattiga killar några dagar före jul.

Trafiken flöt sakta ner mot Stureplan, det hann väl slå om till rött tre gånger innan vi var framme vid Norrlandsgatan där vi tog av till höger och försvann bort från brottsplatsen.

Fortfarande inga sirener, inga poliser, inga Svensson med vakande öga. Vi hade gjort den perfekta kuppen.

En tredje kompis, vi kan kalla honom Lasse, hade stått vakt uppe på Regeringsgatan. Ingenting oroande hade hänt, ingenting som han behövt varna oss för.

Ingen hade sett oss. Trodde vi.

Men när vi en kvart senare kom tillbaka till brottsplatsen, för att skruva tillbaka hjulen, eftersom det här trots allt bara var ett reportage, kom det ut en något dragen gentleman från krogen Sancta Clara som då låg på Regeringsgatan med fönster ner över Kungsgatan. Han gick fram till Lasse, som fortfarande stod på sin post med kameran beredd, lutade sig mot broräcket och sa:

– Konschtigt. Förscht tar dom av hjulen, och schen schätter dom tillbaksch dom.

Ett fyllo var den enda som fattade vad som pågick, och han brydde sig inte. Men de hundratals vanliga hederliga Svensson som också såg, var hade de sitt civilkurage och sin känsla för rätt och fel? Vad tänkte de när de gick förbi?

Hur ska vi få ordning på det här landet om ingen bryr sig?

Bara lite engagemang, lite medkänsla och lite eftertanke kan göra storverk, också för en sån enkel sak som att stoppa dagens bilslaktare på Östermalm.