Robert Collin: Du borde skämmas, Carola
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-07-30
Jag skrev om pastor Runar Sögaard en gång, när han åkt dit för fortkörning, att han är en notorisk fortkörare.
Runar ringde upp direkt han läst tidningen och grät en halvtimme i telefon.
Nej, han var inte alls någon notorisk fortkörare, sa han. Han hade bara oturen att åka fast varenda gång han råkade köra lite för fort.
Ett dödfött, men ändå tappert försök att rädda sin heder.
Men du Carola, du gör tvärt om. Opåtalt ställer du dig upp på en scen framför 2 500 personer, av vilka flera tillhör lokalpressen, och skryter om att du kört på tok för fort. I 160 på 70- och 90-vägar. På vägar med dolda kurvor och krön, vägarbeten, mötande bilister och cyklister, gamla och barn, vilda djur och husdjur.
Och inte nog med att du skryter om vilken fortkörare du är, du kryddar historien med att berätta om polisen som stoppade dig, men lät dig åka. Så viktig är bilden du odlar av dig själv att alla måste få veta hur polisen lät dig åka sen du avväpnat honom med ditt gudomliga leende.
Fast det där sista, det där med polisflörten, det var ju inte riktigt sant. Du hade ju turen att inte få din hastighet mätt, du blev ju bara stoppad rutinmässigt som alla andra som körde förbi.
Men ditt ego var så viktigt där i Sunne att du inte drog dig för att släpa polismannen i skiten. Du utmålade honom inför 2 500 personer som korrumperad. Du sa att du köpte honom med ett leende och en packe färdigskrivna autografer.
Carola, jag skulle skämmas. Jag skulle be både polisen och värmlänningarna om ursäkt.
Och sen skulle jag varva ner lite i trafiken. För den dag det händer en olycka, en riktigt otäck olycka, i 160 på den där 70- eller 90-vägen, då hjälper varken gudomliga leenden eller signerade idolporträtt.