Imperiet slår tillbaka

Bentley Flying Spur har hittat sin nisch – strax under 2 miljoner

Olyckskorparna kraxade om att Volkswagens köp av Bentley skulle ta död på det klassiska märket.

Men med Flying Spur lanseras en ny tysk-brittisk succé. Tyskt hantverk med engelsk herrklubbskänsla har lockat de rika tillbaka över kanalen.

Och ryktet om Bentleys död var betydligt överdrivet.

Diskretion hederssak.

Flying Spur är en komfortracer för riktigt, riktigt rika som inte vill synas. Den alldeles nya modellen från Bentley ser nästan oansenlig ut, trots enorma dimensioner och vikten 2,5 ton.

Det såg ut som slutet, när Bentley var en nertonad kopia av Rolls-Royce och när båda bilarna tillverkades i samma fabrik och i allt lägre takt.

Men så kom friskt tyskt kapital över kanalen, BMW köpte Rolls-Royce och Volkswagen Bentley.

Engelsmännen bävade. Men så här bra har Bentley inte mått på många decennier. Nu sprutar det fram nya modeller. Vid sidan av ”Drottningens bil” Arnage bygger fabriken i Crewe även kupémodellen Continental GT och sedan ett par månader limousinen Flying Spur. Båda baserade på teknik från Volkswagens lyxbil Phaeton.

Bilen ser rätt ut. Linjerna känns igen från generationers Bentley-modeller de senaste 50 åren, modellnamnet ”Flygande Sporren”.

Invändigt är det brittisk herrklubb. Det är läder och valnöt, och genuint hantverk. Skymtar det lite tysk disciplin? Nej, inte alls.

Har fått egen nyckel

Continental GT hade länge samma startnyckel som VW Golf(!) men nu är startnyckeln en tung pjäs med Bentleyemblem i djup relief, så tung att den kommer att göra avtryck i fler än ett par manchesterbyxfickor.

Jag behåller nyckeln i fickan, trycker på startknappen och den tolvcylindriga motorn morrar igång. Det låter riktigt bra. Både från under huven och från de dubbla avgaspiporna.

Jag provkör en dag i Sörmland, E 4, sen stora fina landsvägar och små vindlande krokvägar hem igen.

Ut på motorvägen och i en blink har mätarnålen rusat upp mot 230 km/tim. Tur att bromsarna är effektiva.

Var det verkligen så snabbt? Det var ju alldeles tyst i bilen. Alldeles lugnt och vardagligt. Stabilt som tåget. Nej, jag såg nog fel?

Av vid Järna och vidare förbi Gnesta och Malmköping mot Strängnäs.

Bilen känns vig och spänstig trots en närapå grotesk vikt av 2,5 ton, sjukt mycket övervikt i en bil som inte rymmer fler än fyra personer.

En kort stund lämnar jag motvilligt ifrån mig ratten. Sätter mig bak, sträcker ut benen. Det är första klass.

Massor med knappar

Som sig bör kan jag pillra på ett tjog olika knappar för att fixa stollutning, ventilation och ljud, eller ta upp en lagom kyld dryck under armstödet.

Det känns bra, men ändå fel. En Bentleyägare kör bilen själv.

Att bli fartblind på en stor och nästan bilfri motorväg med böljande fält på sidorna är en sak, men att bli det på en krokig och kuperad ko-stig är mer imponerande.

Flying Spur har ett aktivt chassi som kommer direkt från VW Phaeton och samma fyrhjulsdrift. Det fungerar just som det ska, magnifikt.

Visst känns det att bilen är tung och den där direkta känslan saknas.

Men bilen gör precis det den ska. Styr in snabbt i kurvan utan att tappa spåret ens i ojämnheter eller vid snabba vänster-höger. Och går det på tok för fort (jo, det är lätt hänt) går anti-sladdsystemet ESP in och korrigerar.

Bentley har placerat Flying Spur i en nisch som andra tillverkare missat, i prisklassen mellan 1,5 och 2 miljoner kronor. Alltså en bit över lyxbilarna från Mercedes och BMW. En nisch som ingen annan konkurrerar i. Den brittiska herrklubbsnischen.

Jo, där känner man sig snart som hemma.

Bentley Flying Spur

Titta – vi åker också Bentley

Robert Collin