Chickenrace på marockanska vägar

...och två åsnor tankar fullt

På den nyköpta Michelinkartan är fyra mil av sträckan mellan Agdz och Tazenakht markerad som ”piste”, spår.

Vi har just lämnat oasen Zagora i Sahara och ska till Agadir vid Havet. Och vi vill undvika allt för svåra vägar med våra hyrbilar, två Honda Jazz. Men byborna hävdar att en ny väg just blivit klar, asfalterad och fin.

Agdz är en oas i Draa-dalen. En by med de obligatoriska mekaniska verkstäderna som renoverar elmotorer och bilgeneratorer, svetsar trasiga bakaxlar, reparerar cyklar och fixar punkteringar.

När vi tankar bilarna upptäcker killen på macken att bilen har lite luft i vänster framhjul och pekar på ett blankslitet spikhuvud. ”Men jag har en verkstad”, säger han.

Självklart har mackkillen inte någon gummiverkstad, men han har en kompis som har en, och räknar med lite provision om han drar dit kunder.

Priset för att fixa punkan är 60 dirham, drygt femti svenska kronor.

”För dyrt”, säger sonen Johannes som kör ena Hondan. Du får 30.

Till slut enas de om 40.

En gubbe lossar hjulet, drar ut den elaka skruven ur däcket och stoppar in en lagningsplugg. Mackkillen tittar på tillsammans med gummiverkstadens ägare.

Ytterligare två personer dyker upp. En som vill sälja hemgjorda modeller av Paris-Dakar-bilar, en annan som vill att vi ska titta in i hans souveniraffär.

Bilarna ser bruksiga ut, gjorda i trä och med däck och andra detaljer tillverkade av delar ur bildäck, läskflaskor och konservburkar, priset är 50 kronor, oprutat, men vi avböjer både köp och besök i butiken.

När vi kör förbi bensinmacken igen är det tomt på bilar, men två åsnor tankar fullt. Eller snarare är det dunkarna fastspända på åsneryggarna som tankas fulla med diesel för att driva vattenpumpen i någon av utbyarna.

Jo då, vägen mot Tazenakht är ny och fin. Som vanligt i Marocko är det en relativt bred grusväg, kanske åtta meter, där en fyra meter bred sträng i mitten är asfalterad.

På lite mer trafikerade vägar brukar det bli chickenrace där ingen av de mötande bilarna vill flytta på sig.

Marockanerna känner snabbt igen en hyrbil, och vet att turisten i sin lilla Fiat Palio, Uno eller Renault Clio, de vanligaste hyrbilarna, alltid flyr ut i gruset. Lastbilarna flyttar sig i princip aldrig, landsortstaxibilarna, oftast gamla Kompaktmersor, som fungerar som buss och som sällan kör iväg med färre än sex passagerare, är inte heller sugna på att styra ut i det grova gruset.

Men vägen mot Tazenakht ligger öde. Den böljar fram med den gamla kamel- och Landrover-stigen strax intill och Atlasbergens utlöpare ett par kilometer norrut.

Så plötsligt en bil med öppen motorhuv. En av männen vid bilen vinkar. ”Har ni en bensindunk?”

”Nej, men en av er kan få skjuts till byn”, säger jag och pekar mot en minaret ett par kilometer bort.

Bilens ägare heter Muhammed, är i sextioårsåldern. När vi skjutsat hem honom och han skickat en av sönerna med bensin på mopeden kommer det obligatoriska mynta-teet fram.

Lite senare tittar vi på mattor som hustrun Touda och svägerskorna knutit. Under tiden slaktas en tupp och strax förbereds den traditionella grytan ”tagine”.

Fem timmar senare kör vi vidare, mätta och belåtna och med fyra mattor i bagaget.