Världens bästa bil är INTE en Rolls-Royce

Jeremy Clarkson älskar bara två bilar

Vilken är världens bästa bil? En­ Lambo? Nä. En Rolls? Nä. Nya Audi RS4? Nä. För att hitta den bästa måste man söka ­ efter någonting mer… ­ordinärt.

helskärm

När jag var i Italien för många år sedan lånade Ferrari ut den då nya F355 till mig. Inom ­ungefär fyra sekunder från det att jag lämnat fabriken visste jag att jag måste ha en, om jag så skulle behöva råna en bank eller sälja mina barn till medicinska experiment.

Samma sak hände igen för någon månad ­sedan, och då med Lexus LFA. Det som började som ett visst intresse utvecklades till respekt och sedan kärlek. Och sedan, när mil lades till mil, började jag tänka att livet utan en sådan vagn i garaget skulle te sig svårare än ett liv utan lever bland inälvorna.

Jahapp. Varför då ett uppehåll på 20 år? ­Varför åtrådde jag inte Lamborghini Aventador eller Ferrari 458 eller Aston Martin DBS eller Bugatti Veyron eller Rolls-Royce Phantom? Varför kunde jag hävda att Mercedes SLS är världens bästa bil för att sedan besluta att lägga pengarna på någonting helt annat?

Kort sagt, varför är det så att under 25 års biltestande så har bara två modeller hamnat på min shoppinglista?

Tja, sugande på en penna har jag just tillbringat några timmar tillbakalutad i en fåtölj och jag har ett svar. Det är detta: i stora drag förhåller det sig så att en bil som verkligen talar till bensinen i mitt hjärta fungerar inte i verkligheten helt enkelt.

Tänk bara på Phantom! Modellen är en alldeles fantastisk konstruktion och kanske är Rollsen den enda bil som helt trollar bort känslan av att man är på väg någonstans. När man är ombord på ett flygplan eller en båt eller ett tåg gör vibrationerna och ljudet att man vet att man är på resa. Men om man blundar i en Phantom skulle man kunna tro att man ligger på stranden en varm dag på Seychellerna.

Priset för denna förfining och komfort är emellertid fullständigt absurt. Och det är det där absurda som får en att framstå som lite töntig.

Och Veyron då? Också här är konstruktionen alldeles otrolig. Alla de där kylarna, alla de där aerodynamiska finesserna, alla grejerna. Allt det där får det att fladdra och pysa i hjärtat. Men också detta kostar på. Och priset är uppemot 1 miljon pund. Bilen blir alltså förstörd av precis de grejer som gör den så bra.

Aventador? Den är en på alla sätt makalös konstruktion och med full gas sprutar det blått ur avgasrören. Jag trivdes verkligen i den stora Lamborghinin under resan tvärs över Italien förra året, men när vi kom till Imola överhettade bromsarna, den var trög i böjarna och jag fick en trist känsla av att show dominerar över go.

Ferrari 458 har inte ett sådant problem. Här är det show och go för hela slanten. Men för att bilarnas ägare ska få en riktigt annorlunda upplevelse, någonting bättre, så sitter alla kontrollerna på ratten. Det innebär att varje gång man vill svänga vänster så råkar man koppla ur greppkontrollen samtidigt som man slår på vindrutetorkarna. Och detta gör förstås att föraren ser en aning fånig ut.

Det ligger till på ungefär samma sätt litet längre ner i näringskedjan. Just nu står nya Audi RS4 parkerad utanför mitt hem. Den ser extremt bra ut, har mycket stora hjul och hela veckan har den fått folk att stanna och stirra. Det är den här sortens bil man vill ha…

Men varför vill man ha den? Självklart för att den är extremt snabb. Inte bara i en rak linje utan också i böjarna. Man kan se sig själv, kanske på en väg i Alperna och med Keira Knightey i stolen bredvid. Man tar kurvorna snabbt och exploderar nerför rakorna med tjutande motor och Keira kippar efter andan och allt står väl till i ens egna lilla värld.

Men för att bilen ska se bra ut och gå fort har Audi inte utrustat bilen med någon fjädring alls. Jo, lite finns det väl, men det är så lite att man inte märker den. Den här bilen är så stötig att den skulle vara helt oanvändbar som bruksbil. Så just precis det som gör att man vill ha den gör att man inte alls vill ha den.

En god vän har just köpt en ny ­Mercedes C 63 Black. Han hade ­tagit starkt intryck av allt prat om att hänga ut bakdelen och ­ville prova på själv, så han släppte loss allt det där vridet när han sladdade runt en rondell i ett moln av gummirök. Men även om han låtsas spela oberörd så känner jag att han efter sina första två veckor med bilen är rädd för den. Orsaken är bilens förmåga att sladda vid minsta provokation, en förmåga som också betyder att den mycket väl kan göra det när man sitter i telefon på vägen hem efter en jobbig dag på kontoret.

Man kan till och med snacka om Mazda MX-5 i det här sammanhanget, för problemet finns fortfarande. Jag älskar små sportbilar. De känns så behändiga och smidiga. Men de små yttermåtten medför också något annat, nämligen små innermått.

Låt oss nu tänka på Kia Cee'd. Den som läser den här krönikan är förmodligen bilintresserad. Antingen det, eller så handlar det om tandvärk och att alla andra tidningar i väntrummet har norpats av Richard Hammond och de där som kommit för att vitbehandla tänderna. Men låt oss anta att just du verkligen gillar bilar – då är det en självklarhet att du inte vill ha en koreansk halvkombi.

Bilens chassi har inte provats ut på Nürburg­ring. Avgasljudet har inte fintrimmats för att ge föraren rysningar av välbehag, och motorn är konstruerad för att vara jättesnål i stället för jättesnabb. Detta är inte bilen man ser fram emot att få köra, såvida man inte alldeles nyss har rymt från fängelset och bilen står tom och inbjudande på fängelsedirektörens parkeringsruta med motorn igång.

Men ett faktum är ändå att det i vår verklighet, där vi lever och arbetar och leker, där är en Kia tusen gånger bättre än en Rolls-Royce Phantom. Kliv ur en Cee'd och ingen har några synpunkter. Den är bättre på att ta sig igenom trafiken än en stor Lamborghini. Billigare att äga än en Veyron. Bättre än en Ferrari 458 i varje rationellt avseende. Det är Ford Focus också. Precis som en Golf-diesel.

Det här är en sak som biltillverkarna bör titta på. Visst är det bra att bygga bilar som får det att vattnas i munnen på all världens tidningar för vardagsbilister, men just dessa egenskaper gör ju bilarna helt värdelösa på Fina gatan eller i ytterfilen på Autobahn.

Ta som exempel dörrarna på Mercedes SLS. ”Fantastiskt” skrev alla biltidningar när bilen visades första gången. ”Vilken tönt” sa alla som såg på när dörrarna första gången offentligt användes av en ägare.

Det är därför som jag älskar LFA så mycket. Först och främst är den en bil. Ett verktyg för att flytta föraren från plats till plats. Och till detta enkla recept har man lagt till aerodynamik och en dam som från instrumentpanelen talar om var man hittar närmaste restaurang med asiatisk-fransk fusionsmeny.

Bilar som klarar den saken är mycket sällsynta. Det är därför som jag så sällan känner ett obetvingligt behov av att plocka fram plånboken.

Jeremy Clarkson,
Översättning: Peter Haventon BBC Magazines
Publicerad i Top Gear 239