Med husbil till himmelriket

Robert Collin: Svårt att hitta bättre boende under äventyret

Campinglivet håller på att sudda ut töntstämpeln. Visst finns det träningsoveraller kvar, och visst är livet på campingplatsen sig likt.

Men en helt ny generation har bytt ut den stereotypa solchartern mot naturupplevelsen med husvagn eller husbil.

Den gamla turistklyschan "Sverige är fantastiskt" gäller i allra högsta grad för dem som vill komma bort från stan och ut i naturen. Inget annat land har allemansrätt och i Västeuropa är det bara Finland, Norge och Sverige som har så mycket orörd natur. Bara uppe i norr kan man ställa husvagnen eller husbilen intill en orörd älvstrand, ensam vid en insjö eller alldeles vid det oändliga havet.

Norrlands inland har mycket natur och räcker för att varje campare ska få sin egen bit ensamhet utan grannar inom syn- eller hörhåll. Efter Norrland på kartan kommer finska Lappland och norska Finnmarksvidda. Så vidsträckt, så mäktigt och så bedövande att de klassiska turistattraktionerna som Eiffeltornet, Trafalgar Square och pyramiderna hamnar i skuggan.

Vi tappar andan

Vi började resan med egen bil upp till husbilsimportören som håller till i Luleå. Men inte E4, nej det är för likt hemma. Nej, in i inlandet vid Sundsvall. Upp längs Ångermanälven, genom Åsele lappmark, Lycksele och så tillbaka till kusten vid Piteå. En omväg på fem mil och en annan värld.

Bagageutrymmet i Cittran var rätt välfyllt, men när allt kommit på plats i den minimala husbilen Romahome hade vi massor av utrymme över.

Första husbilsetappen gick till Morjärv (ni minns kanske spionen Enbom som gjorde samhället berömt på 1950-talet?) och den välskötta Konsumhallen. Mjölk, pitepalt, rökt sik, polarbröd, basturökt skinka och potatis, allt från lokala producenter. Sen vidare över Polcirkeln mot Korpilombolo, Pajala och Karesuando där vi köpte renskav på Statoilmacken som är ett mindre vildmarksvaruhus med allt från luftfilter till uppstoppade ripor.

Mackägaren beklagade sig över de usla vägarna i Lappland, som gör att turisterna väljer att köra genom Finland eller Norge.

Mycket riktigt, efter den totalt sönderkörda riksväg 99 kom vi över gränsfloden till Finland och där var det både slätt som ett salsgolv och massor av tyska husbilar.

Redan första dygnet, på fjället strax före samernas huvudstad Kautokeino, bestämde sig solen för att hålla sig upp hela natten. Tur att husbilen har effektiva mörkläggningsgardiner.

Nästa dag hör vi väderrapporten, kraftigt snöfall vid Nordkap, och lägger om resrutten. Vi kör österut, förbi Karasjokk, kollar in samemuseet och köper hantverk, och kör längs Tana älv till Kirkenäs borta vid ryska gränsen.

Landskapet längs Ishavet är kargt, ödsligt och tar andan ur oss.

En natt tillbringar vi vid Ifjord, har en osannolikt vacker midnattsol och underhålls av en flock tumlare och några sälar där vi parkerat husbilen på ett klipputsprång alldeles intill havet.

Stenåldersristningar

Nordkap är resans absoluta antiklimax. En stor grusparkering där husbilarna står i långa rader och där parkeringsavgiften är 200 kronor per person! Vad heter "bondfångeri" på norska?

Enligt planerna skulle vi fortsätta längs fjordarna ner till Narvik och köra över Riksgränsen, Abisko och Kiruna. Men Ishavskusten mellan Kirkenäs och Nordkap tog tid - och sög musten ur oss. Det var så många intryck att det fick vara nog sen, vad kunde vara vackrare eller vildare?

E4:an? Nä, där går gränsen

Vi körde till Alta, tittade på stenåldersristningar och körde raka vägen tillbaka till Luleå.

Fast raka vägen tillbaka hem, E4, nej, där går gränsen. Vi valde väg 45, Inlandsvägen, åt palt i Kaffestugan i Arvidsjaur (finns varje dag som dagens rätt), och fortsatte genom granskogen, förbi sjöarna och över älvarna söderut.

Senaste året innehåller mitt pass visumstämplar från länder runt om i världen, spännande resmål. Men resan på Nordkalotten slår allt när det gäller upplevelser. Och har man tur är det till och med varmt!Robert Collin

Färdkosten – en ren delikatess

Robert Collin