Tidiga förarminnen från barndomens Rosenhill
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-07-31
Första MC-färden slutade i äppelträdet
Det brann i ett hus på Djurgården för ett par veckor sedan. Jag växte upp där. Och det är ett under att det inte brann redan då.
Vi flyttade till Rosenhill när jag var sju år. Ett kråkslott långt bort från stan, tyckte jag. Från början eldade vi med kol i täljstenskaminer och med ved i kakelugnarna. I köket stod en gammal AGA-spis, såna som är k-märkta i dag, men ansågs ruggigt omoderna då.
Efter första vintern skaffade vi två fotogenkaminer från Husqvarna och en extra fotogenkamin i köket. Den saknade skorsten och osade ibland.
En kväll när jag kom hem var hela huset svart av sot. Jag rusade ut i köket utan att kunna se eller andas. Fick upp köksdörren och slängde ut kamineländet i snön.
Sen väckte jag mina småsyskon, som hade sotavlagringar under näsan. Men även de supermoderna Husqvarnakaminerna som var kopplade till kakelugnarna trilskades ibland och mer än en gång slog det upp meterhöga lågor ur kaminerna när jag försökte få liv i dem.
Jag var äldsta barnet, så det var mitt jobb att fylla fotogen. När det var som kallast gick det säkert åt 20 liter om dagen.
I ett par av kakelugnarna eldade vi med ved. Och brinnande vedbitar som hoppade ut på golvet var helt normalt. Svarta gropar i ekparketten vittnade om glöden.
Det var på Rosenhill jag körde motorcykel första gången. Guy, en vän i familjen och min idol när jag var liten, hade bytt bort sin Vespa, den han kört till Afrika med, mot en Rödmyra, en lättviktare från Husqvarna.
Jag var väl 13 år, kanske yngre, och Guy förklarade reglagen. Men jag lyssnade kanske inte så noga. I varje fall förstod jag inte det där med kopplingen. Först gick det bra där på gräsmattan. I med ettan och iväg. Men så växlade jag till tvåan utan att trycka in kopplingen, och då tog motorcykeln ett skutt framåt. Automatiskt vred jag om gasreglaget och farten ökade. Men efter bara några meter stod ett av våra gamla äppelträd i vägen. Just det trädet med en stam som lutade rejält och som hölls uppe av en stötta.
Jag lyckades pricka exakt på stammen och körde rätt upp i trädet där motorcykelns framhjul kilade fast sig mellan två kraftiga grenar. Jag hängde krampaktigt kvar en meter upp i trädet med motorn rusande.
Kanske var det efter det äventyret som jag valde bort moppen som 15-årspresent.
Mina föräldrar hade sina principer. En var att jag inte skulle köra bil före 18-årsdagen (det var förbjudet på den tiden). Men sen var det inte värre med principerna än att pappa och jag tog ledigt från jobb respektive skola den förmiddag jag fyllde 18.
Inget tjafs med att leta rätt på en stor p-plats, jag körde ut ur garaget, ner för grusgången genom trädgården, ut genom grindstolparna vid den stora silverpoppeln, ner till Kanalallén och så höger in mot stan. Jag hade övertygat mina föräldrar om det ekonomiska i att köpa en Hundkoja som andrabil, så att jag kunde ta alla lektioner privat. Teorin hade jag ordnat genom skolan på något sätt.
Efter ett par veckor kände jag mig färdigutbildad och fick en uppkörningstid.
”Trampa ner kopplingen”, sa uppkörningsmannen när jag kört tio meter och fått upp farten.
Kopplingen, hmm, vilken pedal är det, och varför, tänkte jag, men fick ner rätt pedal och rullade vidare med motorn frikopplad. Uppkörningsmannen ville testa sin livförsäkring, handbromsen, och drog för kung och fosterland utan att bilen bromsade in det allra minsta.
”Vänd och kör tillbaka” sa han och när vi stannat, ”fixa handbromsen och skaffa en ny tid”.
Fyrtio dagar sedan jag fyllt arton år, dagar som jag jämförde med Jesu lidande i öknen, fick jag nästa tid och klarade körkortet utan problem. Det var i juli och exakt två månader innan Sverige la om till högertrafik.