Halvnaken i natten med billarmet tjutande

Långt, långt bort i mina drömmar tjöt billarmet. Jag hade just somnat, klockan var strax efter midnatt och det var andra natten i Los Angeles. Kroppen var omtöcknad av jetlag med åtta timmars tidsomställning.

Larmet tjöt vidare, tydligare. Blev på riktigt. Jag ryckte till. Kunde det vara min testbil?

Säkert, ja, alldeles självklart.

Dodge Viper var alldeles ny och för de flesta Los Angelesbor skulle det första mötet ske om ett par dagar på bilsalongen. Tidigare på dagen hade jag fått min testbil levererad till porten utanför huset på St Arnaz Drive i Beverly Hills där jag hyrt en lägenhet. Det var den allra första Vipern som rullade på Los Angeles gator.

Killarna från Dodge kom vid tretiden, de hördes lång väg, lämnade Vipern åt mig och försvann i en annan bil. I samma ögonblick som de lämnade mig insåg jag att jag inte hade något säkert garage att ställa Vipern i över natten.

Och nu var det natt. Jag hade varit ute med min vän den italienska fotografen Franco Rossi hela eftermiddagen och vi hade väckt uppmärksamhet vart vi än kom. Det var ”tummen upp”, glada tillrop och äkta amerikansk stolthet över den första amerikanska supersportbilen. Allt hade varit en fest, tills skymningen la sig över Los Angeles och färgade smogen lilaröd och jag ställde bilen bakom huset under bambuskyddet som föreställde carport.

Upp med bilens primitiva canvastak och dit med de lösa plastsjoken till sidorutor.

Bilen gick ju inte att låsa! Visst, det fanns lås och larm, men vem som helst kunde stoppa in handen innanför plasten och öppna inifrån...

Larmet. Min bil? Herregud, jag måste stoppa tjuven!

Jag drog på mig jeansen, men hann inte med kalsongerna, struntade i skjortan, tog bilnyckeln, stoppade fötterna i skorna och ut.

Ut genom porten, rundade huset och rusade fram i mörkret mot Vipern och det tjutande larmet.

Fumlade lite med fjärrkontrollen, fick tyst på larmet och såg direkt den halvöppnade förardörren.

Fortfarande nästan medvetslös av jetlag och en knapp timmes sömn öppnade jag dörren och tittade in. Nej, ingen där.

Kollade runt i det skumma ljuset på bakgården för att se om tjuven var kvar. Slog igen dörren, larmade på igen och fortsatte varvet runt det lilla hyreshuset och ut på gatan igen.

Kanske var tjuven kvar i närheten?

Jo men där, en bit bort och lika mörka som natten stod ett gäng svarta killar och snackade. De hade kanske sett något?

– Did you see somebody trying to steal my car? fick jag ur mig.

– Nope!

– Ni måste ha sett något, envisades jag med bilens nyckelknippa i ena handen och håret mer på ända än vanligt. Dessutom halvnaken.

– Nope, vi har inte sett något.

– Men ni hörde väl larmet, såg ni ingenting? Konstigt!

– Det kan ha varit en katt, sa en att killarna och hans vita tänder blixtrade till i ett leende som inte var övertygande.

– Knappast, dörren var halvöppen. Det var inte en katt, fortsatte jag och hade fortfarande inte en tanke på alla amerikanska polisfilmer där man INTE går ut i natten och diskuterar ett inbrott med ett gäng svarta killar.

Inte förrän långt senare insåg jag att de fyra svarta killarna var de skyldiga.

Och att jag fortfarande levde, eller åtminstone fortfarande hade nycklar och bil kvar, var en gåta.

Men långt innan jag kom på det somnade jag sött igen, och sov ända till klockan halv fyra när kroppsuret sa att det var hög tid att vakna.

Jag har blivit mer förståndig sen dess.

Numera åker jag aldrig till USA utan sömnpiller för de första fyra nätterna.

Men jag väntar fortfarande på att någon ska slå mig i huvudet, eller åtminstone stjäla mina pengar eller min bil, innan jag slutar att vistas i ”farliga” områden.

Jag fick bilstereon stulen när bilen stod på garageuppfarten utanför radhuset i Norrtälje en gång men har fortfarande inte råkat illa ut utomlands.

Det är klart att man ska vara försiktig, men rädd? Nej, det gör bara livet trist.

SIGNALER

Robert Collin vet när det slår om.

Robert Collin