Hilton på fyra hjul

I veckor, nej månader, hade jag våndats. Oroats över att gå under av antingen tristess, träsmak där bak, svettångor, sömnlöshet eller nackspärr. Men, misstänkte jag, förmodligen en blandning av allt detta plus en sprucken urinblåsa.

Visserligen 24 år sedan senast, men mörka minnen och fördomar är svåra att ta död på.

Det tog ungefär sju sekunder att inse att det inte bara är bilar som utvecklats sedan 1982.

Bussar också.

Etthundratrettiotvå mil väntade när vi klev in i det tvåvåningsskepp av märket Neoplan Skyliner som skulle ta 30 personer till fotbolls-VM i Tyskland.

Senast det handlade om långfärdsbuss var det också VM, men i Spanien... Tolv timmar genom den andalusiska natten för att hinna fram till Brasilien–Skottland. Kanske de värsta tolv timmarna i mitt liv. Aldrig mer, lovade jag mig själv efter misshandeln.

Men nu var det ändå dags igen – och den här gången tog resan 20 (!) timmar.

Men… ja, tiden har inte direkt stått stilla i bussbranschen. Timmarna flög bort i detta 12 meter långa och 22 ton tunga lyxhotell på hjul. Här fanns dvd, espressomaskin av senaste modell, kylskåp förstås, finfin toalett. Fem platta tv-skärmar varav en gigantisk, en brackig soffgrupp på övervåningen som gjord för poker, fyra våningsängar och… ja, en hel del.

Tommy Lindh heter killen som tillsammans med med pappa och bror livnär sig på att bygga om bussar och skjutsa folk så att de slipper gå under.

Vi hann bara kliva ur i Sollentuna innan Tommy åkte hem och började skruva igen. Fyra sängar blir tolv för nu ska Skylinern ut på turné med Carola.

Man upptäcker en hel del när man kan njuta av en resa och slippa ratta själv. Inte minst utsikten på Autobahn: den tyska bilparken ser nästan ut som ett tåg av bilar på väg till sina egna premiärvisningar. Tysken byter bil oftare än någon annan europé.

På fem mil räknade jag till elva (!) nya Porsche Boxster.

Sture Bjarnelind