Kaptenen på Lodbrok är värd all respekt

"För hans enastående insats, om än omedvetet, att visa svagheterna i Stockholms infrastruktur och skynda på utbyggnaden av nödvändiga kringfartsleder"

När Lodbrok rammade Essingebron var jag på väg norrut på E4 i Stockholms södra förorter. Trafikmeddelandet som handlade om att all trafik skulle dirigeras om till andra vägar kom när jag var alldeles nära och ett par minuter senare stod trafiken still.

Trafiken tvingades mot Årstalänken och tunnelsystemet Södra länken. De som hann uppfatta situationen hade ett par hundra meter tidigare börjat köa mot gamla genomfarten via Liljeholmsbron.

Det var en fredag vid ettiden, helgtrafiken höll på att komma igång och de alternativa vägarna är inte många, Liljeholmsbron och Västerbron eller Söderleden, rätt in i stan.

Jag minns när jag var barn, när Stockholms hamn just skaffat sin gigantiska pontonkran. Vi ungar bara gapade när jätten Lodbrok i makligt tempo, i knappt fem knops fart, passerade förbi då och då.

Essingeleden var förstås planerad och projekterad redan då men det visste vi inte så mycket om. Vi var nöjda med trafiken i stan som den var, med blå spårvagnar som tog oss nästan vart som helst inom tullarna, med de nya fina Metropol-bussarna av amerikanskt snitt som kompletterade Stockholms Spårvägars kollektivtrafik, och förstås med den nya spännande tunnelbanan.

Men spårvagnarna var bäst, i synnerhet 2:an som hade de gamla vagnarna utan dörrar där man kunde hoppa på och av i farten. 7:an som gick ut på Djurgården var av lite modernare snitt, men ändå uråldrig jämfört med de tysta och bekväma Mustangerna på 8:an, som jag tog till mormor på Gärdet.

1960-talets klokaste trafikbeslut var att införa högertrafik i Sverige. Därnäst kommer Essingeleden som räddade Stockholm från en kommande trafikinfarkt. Det sämsta beslutet var att skrota Stockholms spårvagnar.

Vi som snart skulle bli almkramare och skandera "USA, mördare" utanför ambassaden på Strandvägen protesterade även mot rivningsraseriet och spårvagnsnedläggningen, men i den allmänna vågen av "allt gammalt är bara skit" lyckades politikerna göra sig av med ett synnerligen effektivt trafiksystem. Det var miljövänligt, fast ingen värdesatte det då, och det hade sitt eget utrymme på gatorna och kom alltid fram. Men just det utrymmet ville 1960-talets politiker ge åt bilarna.

Vi räddade almarna, men förlorade en stad, en stad med vackra bostadshus från förra sekelskiftet, med ett blomstande stadsliv, med mänskliga dimensioner.

Nu har det gått 40 år till och pendeln har svängt. Samma typ av enögda politiker tänker förstöra stan en gång till. Men nu är det bilarna som ska bort.

Innerstans bensinmackar stängs en efter en, de får inte förnyade tillstånd av miljöpolitikerna. Stans boulevarder med två körfält i varje riktning blir enfiliga för att ge plats åt breddade trottoarer - som ingen stockholmare någonsin bett om.

Och framförallt går det extremt långsamt att bygga ut infrastrukturen. De förbifarter runt stan och de motorvägar som krävs för både framkomlighet och säkerhet stoppas om och om igen när politiker med "miljöambition" sätter käppar i hjulen.

På 1950- och 60-talen var Stockholm ett föredöme när det gällde kollektivtrafiken med sitt nät av spårvagnslinjer, busslinjer, både diesel och elektriska trådbussar, och den nya moderna tunnelbanan som byggdes ut i alla riktningar och med matarbussar som letade sig ut till de mest avlägsna förorterna. Sen fortsatte Storstockholm att växa, utan att kollektivtrafiken hängde med. Och bilen blev oundgänglig.

Nu vill politikerna ta bilen ifrån oss, men utan att ge oss fullgoda alternativ. Naturligtvis är det en omöjlighet.

När Lodbrok rammade Essinge-leden var det som ett inlägg i debatten som inte går att bortse från. Därför föreslår jag Lodbroks skeppare Mats Pettersson till utmärkelsen månadens Stockholmare.

Du som också vill att Mats Pettersson får utmärkelsen, gå till där du kan nominera honom.

SIGNALER

Robert Collin vet när det slår om.

Robert Collin