”Jag försökte rädda Nacka”

Stefan Holm

Sven Tumba om karriären, minnena och kärleken till ishockeyn

RYDBO. Sven Tumba glömmer en sak när han rabblar upp sitt livs kärlekar.

Nej, inte transvestiten han kysste i Paris.

Ishockeyn.

Tre Kronors största målskytt var så förälskad att han grät när vårisarna smälte.

Hjärtinfarkten och beskedet om prostatacancer var tydligen bara början. Sven Tumba har fått ytterligare en smäll av livet.

Det är därför han sitter där han sitter, i en svart skinnfåtölj med hög rygg i hemmet i Rydbo, tre mil norr om Stockholm. Legendaren ser plågad ut när han lyfter vänsterbenet upp och ned från fotstödet.

Tumba berättar om den brutna lårbenshalsen, om månaderna på Danderyds sjukhus, om hur läkarna satte in en ny höftled.

– Jag hade haft ont i höften länge och i somras brast skiten. Plötsligt befann jag mig på intensiven. Det var en otrolig pärs, men nu är höften fixad. Det är otroligt vad läkarna kan göra nu för tiden. Uj, uj, uj.

Sven Tumba får anstränga sig för att ta sig de få metrarna till matbordet, där hustrun Mona serverar varma mackor. Sedan, när tallriken är tom, greppar han kryckorna och går några varv runt bordet.

Tumba har blivit 79 år, men rastlösheten är oförändrad, drivet, nyfikenheten och livslusten likaså. Gamängen som nådde landslagen i både ishockey, fotboll och golf har varken tid eller lust att vara gammal, sjuk och beroende av andra.

Han säger att han längtar till sitt andra hem, i Palm Beach, Florida. Där ska han träna i den uppvärmda poolen. Skåvsjöholmssundets kalla vatten, som gnistrar utanför fönstren, bjuder knappast in till vattengymnastik.

– Det är jobbigt. Ja, du ser ju när jag går. Rörligheten har kommit tillbaka och jag kan gå med hjälp av kryckorna, men det får gärna gå lite fortare. Jag har mycket att ­göra så när jag blir frisk väntar jobb dygnet runt. Sedan, i december, hoppas jag kunna spela golf igen.

Nästa år, på sin 80-årsdag, ska Sven Tumba ha startat 80 skolor för föräldralösa barn runt om i världen. Det första delprojektet, i Kenya, startar den 10 november.

Samma dag ska Sven befinna sig i Tumba för att se sin egen tröja hissas mot Ishusets tak.

Inte långt därifrån, på sjön Aspens is, startade hans hockeykarriär. Sven Tumba var tio år då, när familjen flyttade från Stora Essingen till Tumba.

– Jag var en ledartyp och lockade ut de andra ungarna så fort det var fin is. Det var likadant när vi kom till Viggbyholm. ”Kom ut! Det är fin is!” Sedan kom de ut och fick skotta banan...

Stämmer det att du brukade gråta när vårisarna smälte?

– Ja, varenda vår. Det innebar ju att det inte skulle bli någon hockey. Det var för jävligt. Jag hade den gnista och kärlek som krävs för att man ska kunna bli något. Då är man motiverad och tränar mer än alla andra. Jag var en egoist och skulle bli bäst.

Han lyckades med sitt mål, att bli nummer ett. Sven Tumba har spelat 14 VM-­turneringar, fler än någon landsman, och gjorde 186 mål för Tre Kronor. Ingen annan spelare är i närheten av den siffran. Tvåan, Nisse Nilsson, stannade på 131.

Sven Tumba – som vann VM-guld 1953, 1957 och 1962 – fick en lika märklig som ­sensationell start på landslagskarriären. När han 1951 debuterade i Tre Kronor hade han inte spelat en enda A-lagsmatch för Djurgården, som han hjälpte att vinna åtta SM-guld.

– Jag fick inte ens plats i Djurgårdens ­reservlag men fick spela för Sverige mot USA på Stockholms stadion. Det slutade med att jag gjorde fem mål. Jag åkte i från amerikanarna och sköt från alla vinklar. Jag slog igenom så att det knakade om det. Sedan fortsatte det av bara farten, säger Sven Tumba.

Vad gjorde dig till en av Sveriges största hockeyspelare?

– Jag spelade ju fotboll samtidigt och Stockholms-Tidningen hade en gång en ­intervju med Gunnar Nordahl. Han fick frågan om den där Sven ”Tumba” Johansson kunde bli en bra fotbollsspelare och ­svarade: ”Ja, om han kortar ner stegen”. Det gick in i skallen på mig. Jag började träna i en backe och benen gick fortare och fortare. Sedan, på vintern, åkte jag skridskor i en lutning. Jag sprang på skridskorna och blev blixtsnabb. Under ett par år var det ingen som hängde med mig. Sitter det i fötterna sitter det även i händerna. Det går som en tråd genom kroppen. Är man ”blixten” där nere är man ”blixten” över allt.

Många i din generation ser dig som Sveriges bästa hockeyspelare genom tiderna. Vem är nummer ett i dina ögon?

– Jag gillade Nisse Nilsson. Ja, han är min idol. Nisse hade fotarbetet, händerna och var skicklig. Om han haft min frenesi och mitt go’ hade han varit outstanding.

Hur ser ditt eget All Star Team ut, med svenska spelare från nu och då?

– Det går inte att jämföra hockeyn nu och för 50 år sedan, men jag säger ”Klimpen” (Lennart Häggroth), Rolle (Roland Stoltz), ”Lill-Strimma” (Lennart Svedberg)... Sedan har du de svenska proffsen, (Nicklas) Lidström och dem. Nej, det är för svårt. Jag ber att få avstå.

Du var även duktig i fotboll och blev 1959 svensk mästare med Djurgården. Du minns den allsvenska debuten 1953, va?

Sven Tumba inleder svaret med ett skratt.

– Min debut var bra, vet du. Vi mötte Malmö på bortaplan och när jag kom in på planen sa Sven Hjertsson, som var mycket känd på den tiden: ”Kom inte i närheten, för då sparkar jag benen av dig”. ”Va, är du inte klok?” När vi spelat 10–15 ­minuter kom en boll från höger. Jag nickade förbi honom och satte upp bollen i ”taket”. Sedan gick jag fram till honom: ”Hörru, vad du nu ­heter. Det här var ett jävla roligt spel. Det tänker jag börja med.” Jag gjorde två mål till i den matchen. Ha, ha, ha.

Fick du mycket skit bara för att du spelade hockey?

– Jo, men jag var bra i fotboll och fick två proffsanbud, från Atalanta och Strasbourg.

Var du aldrig frestad att prova lyckan som fotbollsspelare?

– Nej, det gick inte. Jag var ju hockeytokig.

Du hann ändå med några landskamper även i fotboll.

– Ja, en a- och fyra b-landskamper. I a-landskampen, mot Norge, var jag så jävla korkad att jag ställde upp trots att jag var skadad. Så sugen var jag på att spela. Jag hade tre givna mål­chanser, men sparkade foten i marken och blev kallad ”Norgehjälpen”.

Största minnen: VM i Moskva

Har du ångrat att du aldrig tog chansen i NHL, då? Du fick ett kontraktförslag av Boston Bruins 1957 men valde att åka hem.

– Jag spelade två matcher för Boston och ­gjorde mål i den första, mot New York Rangers. Sedan fick jag åka till Quebec. När jag spelat fem ­matcher för Quebec Aces fick jag ett kontraktsförslag av Boston, värt 50 000 dollar eller något sådant. Det var mycket pengar, men jag hade inga advokater och om jag stannat hade jag inte fått vara med i landslaget. Det var ju amatörer och proffs på den tiden.

Vilket är ditt största ögonblick i hockey­karriären?

– Jag har så många fina minnen att det är svårt att bara säga ett. Det kan ha varit VM i Colorado, eller när vi vann VM i Moskva. Det var en upp­levelse att spela inför 70 000 ryssar på läktarna. Ja, det är nog det minne som är starkast. Ryssarna hade ett kanonlag och var oslagbara, men vi spelade oavgjort mot dem och vann VM.

Det var i Moskva arrangören ­inte hade ”Du gamla, du fria” på skiva, vilket fick er att improvisera...

– Ja, när vi hade stått där på pallen och väntat ett tag började vi sjunga ”Helan går”. Det var inga sura miner.

Apropå ”Helan går” är det ingen hemlighet att det krökades en hel del inom idrotten förr. Vilket är det värsta firande du har varit med om?

– När vi hade vunnit VM i Moskva skulle östtyskar och tjecker skåla med mig och drack jag inte ur fick jag glödheta blickar. Där åkte ­vodkan ner och kom upp. Det var sista gången jag var påverkad, alltså. Jag har varit väldigt måttlig med alkoholen eftersom jag vet att det inte är bra. Samtidigt finns det killar som har slutat som ­alkoholister. Det är jävligt tragiskt. Jag kände ”Nacka” mycket väl och försökte rädda honom med en fotbollsskola i Tumbatältet, men det gick inte.

Du tillhörde Tre Kronor under 17 år. Hur kunde du hålla dig på topp så länge?

Sven hinner inte svara förrän Mona höjer rösten.

– Han hade en ung fru, säger hon.

Visst, Mona Nessim, som hon hette då, var bara 13 år när hon första gången träffade Sven Tumba, i Saltsjöbaden. De gifte sig sex år senare, i Paris 1960.

Sven, som var 29 år när bröllopsklockorna ringde, hade då inte enbart jagat puckar och bollar.

– Jag hoppas att de presenterar sig om de kommer och hälsar på, för jag kommer inte ihåg alla kvinnor. Ha, ha, ha. Jag har alltid gillat brudar och har haft några förälskelser. Den första var med en danska som jag träffade när jag spelade fotboll med Viggbyholm. Sedan kom Britt Stråhle, som gifte sig med Lasse Holmqvist, prinsessan Birgitta och Mona. Jag förlorade en prinsessa och gifte mig med en drottning. Ja, så är det. Mona är en otrolig tjej. Den 19 oktober hade vi 50-årig bröllopsdag.

Den där transvestiten, då?

– Ha, ha, ha. Det var 1951, eller något sådant, på en bar i Paris. De andra killarna i hockeylandslaget gick förbi och sa: ”Vilken kanonbrud du sitter med!” Jag kände mig som Clark Gable. Vi satt och småhånglade och åkte sedan till Boulogne-skogen, där jag hittade en ”klase” mellan benen. Det var mitt livs blåsning.

Förhållandet med prinsessan Birgitta gav dig tydligen smeknamnet ”Hovnarren”.

– Oh, ja. Till och med på läktarna sa de det. ”Hovnarren” fick jag heta länge.

Sven Tumba var så mycket mer än en ­ishockey- och fotbollsspelare. Han var en flickfavorit och blev folkkär för alla sina sidouppdrag och sin sociala kompetens. Han hade radioprogrammen ”Timmen Tumba” och ”Vakna med Tumba”, medverkade i tv, Åsa-Nisse-filmer och ”Sången om den eldröda hummern”, spelade in ”Ishockey-polka” och åkte Sverige runt med en vattenskidshow. Han var hjärnan bakom TV-pucken och den första plasthjälmen, lanserade kalsonger, hockeyklubbor och ett bordshockeyspel.

”Det låter så jävla gammalt”

Sedan kastade han sig in i golfvärlden med samma engagemang. Tumba spelade i lands­laget, designade banor, startade tävlingar som Scandinavian Masters och Colgate Cup och grundade den första banan i Ryssland.

Till saken hör att Sven Tumba är pappa till fyra barn, Tommie, Johan, Stefan och Daniel.

Hur hann du med allt?

– Det kan man fråga sig, men jag satte i gång många grejer som andra tog över. Om jag tagit vara på allt på rätt sätt hade jag kunnat vara mångmiljonär.

Så det är du inte?

– Nej, för fan. Långt i från. Det är skit samma. Jag har varit frisk, fram tills nu. Det är bättre. Jag vet kompisar som har stålar men inte mår bra. Jag har haft ett jädra bra liv. Det är få förunnat att ha det som jag. Jag har varit med om så mycket, alltid haft kul och har fått glädja många människor.

Funderade du aldrig på att bli tränare efter karriären?

– Nej, jag ville lira själv. Sitta på läktaren vill jag heller inte göra. Idrott ser jag på tv.

Du gillar tydligen inte att dina barnbarn kallar dig farfar. Du föredrar ”Nenne”.

– Gillar och gillar... Jag är ju farfar, men det ­låter så jävla gammalt.

Hur ser du, som har varit så aktiv, egentligen på att åldras?

– Vi blir alla gamla, men jag har en uppgift med ungarna. Till min 80-årsdag hoppas jag, med svenska folkets hjälp, ha startat 80 skolor runt om i världen. Jag måste ha något att ­tänka på och mår bra av att veta att de här barnen inte behöver hamna på gatan. Jag känner samma sak inför det här, som jag har känt inför hockeyn, fotbollen, golfen, tv och allt annat jag har gjort.

– Jag kommer att lyckas, säger Sven Tumba.