Ugglas favoriter

helskärm

Sveriges största hitmakare gör rent hus på listorna med nya skivan ”Klassiska mästerverk”. Puls hälsade på i turnébussen för att kolla plattorna som ligger högst upp på hans egen lista.

Bussen är ett riktigt vrålåk för att vara en buss. Den är hur ny som helst och på övre däck står en stor, mjuk grå hörnsoffa i skinn framför teven. Jag satte mig i tuggummi på tunnelbanan i morse, så därför tvekar jag lite innan jag slår mig ner.

Man vet ju inte vilket humör han är på. Aftonbladet har samma dag skrivit att killen förlorat 4,7 miljoner på kassa Ericsonaktier.

– Det har jag inte ens tänkt på. Men man kan väl inte förlora pengar på aktier förrän man har sålt dem? säger den lockige mannen till vänster om mig i soffan och han verkar inte det minsta bekymrad.

Man ska ha sålt en del skivor för att vara så positivt inställd till krascher på börsen. Men det har han ju gjort också, Magnus Uggla. Och med samlingsskivan ’’Klassiska mästerverk’’ har han bättrat på siffrorna ytterligare genom att snabbt som ögat sopa bort varenda finnig ungdom från listornas toppskikt. Så några aktier kanske inte är hela världen.

Men från början var Uggla bara en liten pojkspoling som spillde mellanöl på sönderspelade vinylplattor. Nu sitter han med ett gäng av just de gamla klenoderna i knät för att ta en promenad nerför minnenas aveny tillsammans med Puls. Här är de – skivorna som skapade hitmonstret.

BLACK SABBATH

”BLACK SABBATH”

– Det här är Black Sabbaths debut och det var den första plattan som jag blev riktigt betagen av. Här är Ozzy Osbourne med, det var alltså innan han blev ett ufo. Skivan börjar med att det regnar och blixtrar och åskar och när man var 16 år och fick höra det tillsammans med de här gitarrerna – då blev man ju tokig helt enkelt. Jag bildade ett hårdrocksband och första låten jag skrev hette ’’Domedagen’’ och ja, det är ju inte ett plagiat av ’’Black sabbath’’, men den ligger ju väldigt nära. Vi hette JUSO och det stod för Jansson, Uggla, Sörman, Olander. Det var som ABBA, men vi var före.

MOTT THE HOOPLE

”MOTT THE HOOPLE”

– Samma år fast lite senare kom det engelska bandet Mott the Hoople ut med sin första platta. Det var den okända delen av Mott, det var innan de träffade David Bowie. När Bowie producerade dem gjorde han dem till något sorts kitschigt glamband, men här var de fortfarande riktigt rockiga. Jag såg dem på kåren i Stockholm och jag hade ingen aning om vad det var för band jag skulle se. Men när jag såg dem blev jag helt religiös, jag var i trans i veckor efteråt. Det här är deras debutalbum men de är inte alls lika bra på platta som de var live. Och sen när de började med Bowie så blev det alldeles för slätstruket och insmickrande.

DAVID BOWIE

”ZIGGY STARDUST”

– Sen kommer vi till Bowie. Jag tror att den här plattan låg ensam på skivtallriken i ett år. Den var min nya religion när jag fick den. När jag var på språkresa i London som jag träffade nån jävla engelsman som svor sig galen över den. Jag hade jobbat i skivaffär då Bowie kom ut med ’’The man who sold the world’’. På omslaget låg han på en divan i klänning och det tyckte jag var så äckligt så jag vägrade spela David Bowie över huvud taget. Men den här snubben sa att det här var en så fruktansvärt bra skiva så jag köpte den och blev helt besatt av den. Det är fortfarande, tycker jag, den bästa skiva som har gjorts. Den är fantastisk utan att vara särskilt hittig. I dag ska allt vara så smart och genomtänkt och listbaserat.

THE CLASH

”THE CLASH’’

– Jag lyssnade på all engelsk punk, men The Clash får stå för punkeran. Jag var och såg dem på Gröna Lund våren

-77 och sen åkte jag direkt till studion och skulle göra sångpålägg på min platta ’’Vad ska man ta livet av sig för?’’. Vi skulle spela in ’’Du ska va’ glad’’ och om man hör sångpålägget på den låten och vet att jag precis har varit och sett Clash så ser man en koppling, för det låter verkligen punkigt. The Clash var ett riktigt bra band.

GRAHAM PARKER

”HOWLIN WIND”

– Samtidigt fick jag nys om Graham Parker, som inte är punk, men ändå lite i den eran. Det är lite countryaktigt. Parker hade ett band som hette the Rumour och när jag gjorde min platta ’’Vittring’’ lyssnade jag fruktansvärt mycket på dem. Parker hade lite samma stil som Elvis Costello, de var liksom av samma skola, men Costello var mer staraktig. Fast jag tycker att Graham Parker var tusen gånger bättre.

THE POP

”THE POP” OCH NEW MUSIC ”A TO B” – Sen kommer vi in på 80-talet. Det är först här det kommer en amerikansk platta. Någon gång kring -79, -80 kom ju new wave, som var någon sorts utveckling och förfining av punken. Då kom en hel drös med amerikanska band, som The Pop. Dem lyssnade jag skitmycket på.

– Samtidigt kom synthpopen. New Music var ett australiensiskt synthband. De gjorde låtar med Kraftwerks-soundet men de var de första som gjorde det, de var långt före alla andra synthband. New Music blev aldrig just någonting, men den här plattan var otroligt nydanande. När jag skulle göra ’’Den ljusnande framtid är vår’’ blev det någon sorts blandning av den nya vågen och synthmusiken.

Under 80-talet började Uggla bli en institution i sig själv och han behövde inte längre snegla på någon annan. Nu är det snarare han som är inspirationskälla till andra.

– Jag vill inte nämna några, det tycker jag känns förmätet, men det är klart att jag hör ett och annat, med mer eller mindre lyckade resultat.

När vi är färdiga och packar oss iväg startar chaffisen bussen. Sen är Uggla på väg mot kvällens spelning, skönt obekymrad om de där aktierna som det blivit knas med. Det borde vara en mänsklig rättighet att få vara rockstjärna.

Fakta Uggla

Karolina Fjällborg