Jag tyckte ”fel” – nekades jobb
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-20
Debattören: Nu får JK avgöra vad som är tillåtet för den som söker statligt jobb
Jag har varit presschef på barnrättsorganisationen BRIS i tolv år, dessförinnan har jag långvarig erfarenhet som reporter vid Sveriges Television och som socialarbetare.
Efter att ha sökt en utannonserad tjänst som vikarierande pressansvarig på Statistiska Centralbyrån (SCB) kallades jag i november förra året till två anställningsintervjuer. Efter intervjuerna var jag enda kvarvarande sökande.
Löneförhandlingen klarades av med den rekryteringsansvarige mellanchefen och det som återstod var ett möte med generaldirektör Stefan Lundgren. Emellertid, innan det mötet hann komma till stånd, lät han via ombud meddela att han, efter att ha läst mina debattartiklar i media, ”inte hade något förtroende för mitt sätt att skriva”. Någon närmare motivering angavs inte.
Vad var det då som gjorde att SCB-chefen inte ville anställa mig? I anställningsintervjuerna var jag öppen med att jag under mina senare år som frilansjournalist verkat som opinionsbildare, men att jag avsåg att avhålla mig från det under den tid jag skulle vara på SCB.
De fyra debattartiklar jag har skrivit behandlar de känsliga ämnena asyl och migration och har publicerats på några av Sveriges största och mest respekterade debattsidor (DN Debatt, GP Debatt och SVD:s Brännpunkt) samt på debattsajten Newsmill.
Mina källor har varit Migrationsverkets rapportering, men också offentliga statliga utredningar och rapporter samt i något fall SCB. Samtliga fyra artiklar har resulterat i anmärkningsvärt stora och positiva läsarreaktioner.
Mitt fokus var att journalistkåren, i sin iver att motverka främlingsfientlighet, inte rapporterar allsidigt utan döljer grundläggande fakta.
Några exempel som sällan nämns är att bara några få procent av de asylsökande som fått stanna de senaste 30 åren är flyktingar enligt internationell konvention och svensk lag, att i stort sett ingen som söker asyl har giltiga id-handlingar, att Sverige ligger etta i världen när det gäller att ta emot asylsökande per capita (bortsett från lilleputtarna Cypern och Malta), att utbildning och nivå vad gäller efterfrågad yrkeserfarenhet är mycket låg hos de asylsökande som beviljas permanent uppehållstillstånd samt att vi har en anhöriginvandring till dessa som torde vara ännu större än asylinvandringen.
Sammantaget har jag uttryckt min oro över konsekvenserna av vad jag ser som en ansvarslös asylhantering. Om detta är ett legitimt skäl för att neka någon anställning i stat, kommun eller landsting har i praktiken Sveriges grundlagsstadgade åsikts- och yttrandefrihet upphävts. Då har vi – paradoxalt nog – accepterat ett förbud för en person att arbeta inom offentlig förvaltning på grund av att denne använt sig av sina medborgerliga rättigheter.
Kan det möjligen vara det försåtligt politiskt korrekta ”värdegrundsbegreppet” som gett generaldirektören kalla fötter? Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, skriver att värdegrund är ”ett begrepp som smugit sig in bakvägen i det politiska landskapet” och fungerar som ett sorteringsverktyg: ”Visst, tänk fritt du, men har du inte rätt värdegrund så kommer vi inte att anställa dig och heller inte ta dina tjänster i anspråk.”
För att få en kompassriktning har jag gjort en anmälan till Justitiekanslern, som granskar ärenden som berör myndighetsutövning och yttrandefrihet. Förhoppningsvis kan JK komma med ett klargörande om vad som är tillåtna åsikter för den som söker ett statligt jobb.
Gunnar Sandelin