Tidernas finaler

Från Brynäs 1976 till HV 71 2008

Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg show 1977.

Zdeno Charas mentala kollaps mot Frölunda 2005.

Eller Foppas domarattack från 1994.

Vilken final minns du bäst?

Sportbladet.se bjuder på en stor portion hockeynostalgi – här är alla SM-finaler sedan 1976.

1976 Brynäs IF-Färjestads BK 2-0 (6-1, 6-5)

Brynäs åttonde mästerskapsguld innebar samtidigt att den nystartade elitseriens första SM-tecken gick till Gävlelaget.

Brynäs inledde med att tämligen enkelt slå ut Skellefteå i semi medan Färjestad eliminerade de tre senaste årens mästare Leksand i två raka. För Färjestad var det lagets första final och ingen av de så kallade experterna gav värmlänningarna någon större chans.

Och Brynäs vann också följaktligen den första finalen med 6–1 i Karlstad. I den andra hade FBK en överraskande 4–2-ledning inför den tredje perioden, Brynäs kom dock igen, gjorde tre mål på sju minuter och tog slutligen matchen till förlängning.

En förlängning som sträckte sig 16.23 minuter in i den fjärde perioden då Stefan Canderyd kom fri och kallt satte pucken mellan benen på Lennart Andersson i FBK-kassen.

1977 Brynäs IF-Färjestads BK 2-0 (6-2, 9-3)

En repris på finalen året innan. Och återigen med Brynäs som vinnare – den här gången var det dock inget snack.

Första matchen vann Brynäs i Karlstad med 6–2, i den andra var det dags för Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg show. Redan i semifinalspelet mot Modo hade han gjort fyra mål, men i den andra finalen hade han sett sömnig ut inledningsvis. Men lagom till den andra perioden, lämpligt nog precis som SVT startat sin direksändning, var han plötsligt klarvaken. Tre snabba mål från ”Krobbe” punkterade tillställningen, Brynäs vann med förkrossande 9–3 (5–0 i sista perioden) och ”Krobbe” tog hem poängligan på tio poäng, sju mål och tre assist, på fyra matcher.

Härom året beskrevs historien på Brynäs hemsida: ”Den kvällen gick ”Krobbe” på som i trance och ingenting, allra minst Färjestadsförsvaret, kunde stoppa honom. Hans sista pyts av tre föregicks av ett ursinnigt dribblande framför Färjestadsmålet innan karln fick stopp på sig själv och petade in pucken i mål”.

1978 Skellefteå AIK-AIK 2-1 (1-5, 5-2, 4-3)

SAIK hade slutat tvåa i grundserien, mot alla odds, ingen hade ens tippat laget på slutspelsplats.

Visserligen förlorade Skellefteå den första matchen på bortaplan med klara 1–5 (matchen direktsändes i SVT, men först från och med den andra perioden), men en 5–2-seger hemma bäddade för en tredje avgörande match på neutral plan.

Lagen följdes åt tills doldisen Lars Nyström, drygt elva minuter in i slutperioden, först tunnlade en back och drog en annan innan han liggande slog in 4–3 bakom Bo Karlsson i AIK-kassen.

Guldet var ett faktum och minst halva Sverige jublade när västerbottningarna skrålade runt inför ett fullsatt Scandinavium iförda lappmössor, anförda av lagkaptenen ”Hårde” Hardy Nilsson, vars ikonstatus befästes när det framkom att han spelat finalen med brutet okben.

Backklippan Göran Lindblom vann poängligan i slutspelet på nio poäng, fem mål och fyra assist.

1979 MoDo AIK-Djurgårdens IF 2-1 (4-6, 6-4, 8-3)

SM-slutspelet 1979 spelades helt utan medverkan av Brynäs. För första gången på 18 säsonger (!).

Modo hade vunnit grundserien och sedan med visst besvär slagit ut Leksand i semi, innan det var dags för klubbens första SM-final någonsin.

Djurgården började dock bäst och vann den första finalmatchen med 6–4, Modo låg för övrigt under i alla de sex slutspelsmatcherna laget spelade fram till guldet.

I den andra matchen blev siffrorna desamma, men den här gången till ångermanlänningarnas favör. Sedan var det dags för klubbens store guldhjälte att kliva fram – målvakten Sune Ödling spikade igen och Modo kunde till slut, den 21 mars, vinna den tredje avgörande matchen i Scandinavium med 8–3, på dagen 58 år sedan klubben bildades. Förutom nämnde Ödling fick en 19-årig Tomas Jonsson här sitt definitiva genombrott, vilket också ledde till VM-spel i Moskva.

1980 Brynäs IF-Västra Frölunda IF 3-2 (5-2, 2-3, 5-4, 2-3, 2-1)

Första finalserien som avgjordes i bäst av fem matcher, något som också behövdes i denna täta drabbning mellan Brynäs och Frölunda.

Båda lagen vann sina hemmamatcher, Brynäs med 5–2 respektive 5–4, och Frölunda med två gånger 3–2.

Den 10 april skulle därför allting avgöras, på Hovet i Stockholm.

Frölunda framstod som favorit och när Tommy Persson efter bara fem minuter kunde slå in en retur och göra 1–0 tycktes vägen ligga öppen för göteborgarna. Laget hade sedan även 2–0 inne bakom Wille Löfqvist i Brynäskassen, ett mål som dock underkändes av domaren som hade blåst av för att visa ut en brynäsare. Om han i stället avvaktat – som brukligt är numera i sådana här situationer – kanske svenska mästarna hade hetat Västra Frölunda.

Men i stället klev Anders Dahlin in i handlingen. Först kvitterade han till 1–1 och sedan stressade han Lars-Erik Esbjörs så till den milda grad att denne slog en ”indianare” rakt i gapet på Stig Salming som inte gjorde något misstag bakom den gamle brynäsaren Benny Westblom i Frölundamålet. 2–1 och Brynäs tionde SM-guld var därmed ett faktum.

1981 Färjestads BK-AIK 3-1 (1-2, 5-0, 5-3, 5-1)

Det var två lite överraskande lag som möttes i 1981 års final. AIK hade visserligen spelat bra hela säsongen och slutade tvåa i grundserien efter Skellefteå, ett lag som var favorit till SM-guldet.

Men Färjestad lyckades slå ut västerbottningarna i semi och väl i final var formen hos Conny Evenssons lag på topp.

AIK tog hem den första finalmatchen, efter oavgjort 1–1 vid full tid avgjorde Leif Holmgren i förlängningen hemma på Hovet.

Men sedan tog det stopp för stockholmarna, Färjestad vann tre raka matcher – 5–0, 5–3 och 5–1 – mycket tack vare den finländske målvaktsfantomen Hannu Lassila som under slutspelet på hemmaplan bara släppte in ett mål på tre matcher.

Lagkaptenen Harald Lückner svarade för två mål i den avslutande finalmatchen, varav det sista i tom bur när endast 16 sekunder återstod.

En 20-årig Håkan Loob vann slutspelets poängliga på åtta poäng, fördelat på fem mål och tre assist. Färjestads första SM-guld var ett faktum.

1982 AIK-IF Björklöven 3-2 (0-2, 3-2, 4-3, 2-4, 3-2)

AIK imponerade stort före jul men tappade i stort sett allt efter nyår. Tränaren Dan Hobér letade orsaker och laborerade i laget. Till slut hittade han rätt medicin – han minskade träningsdosen och AIK ångade fram till final i slutspelet.

Björklöven och AIK vann två hemmamatcher var och den femte, avgörande finalen spelades i neutral arena i Scandinavium, Göteborg. AIK-målvakten Gunnar ”Leijdan” Leidborg spelade trots hjärnskakning och AIK tog sitt första SM-guld på 35 år efter 3-2 seger.

Alla i AIK jublade. Alla utom tränaren Dan Hobér som i stället gick ut och totalsågade domaren Dag Olsson i segerintervjun. Detta trots att Dag Olsson gjort en klart godkänd match.

– Han var en stor skandal. Vi kunde förlorat den här matchen på grund av honom. Vi spelade mot sex man hela matchen, röt Hobér.

1983 Djurgårdens IF-Färjestads BK 3-2 (1-6, 7-2, 1-3, 4-1, 6-2)

SM-finalserien mellan Djurgården och Färjestad 1982–83 blev också den här en av de fulaste som avgjorts.

Leif Boorks manskap gick ut stenhårt för att psyka och tackla sönder skyttekungen Håkan Loob, som hade gjort 76 poäng i grundserien på 36 matcher. Och det lyckades laget med tack vare en publik som hjälpte till att psyka gotlänningen.

”När Djurgårdsklacken var snäll kallade den Loob för dåre och bonndjävel. Den var snäll i 15 sekunder av den första matchen på Johanneshov”.

Övriga 59.45 gastade man "Håkan Loob är homosexuell", "Håkan suger Peters kuk" (med syftning på bror Peter Loob), skriver Sportbladets Lars Nylin om glåporden som haglade under finalserien.

Håkan Södergren håller med om att behandlingen av Loob var i hårdaste laget.

– Självklart är det så, om han uppfattar det så. Det var ju honom de hackade på. För det mesta för att han var jävligt bra men också för att han var väldigt känslig, har Djurgårdslegendaren berättat för hockeyligan.se.

Håkan Loob noterades för fem mål och två assists under finalserien trots den hårda bevakningen.

1984 AIK-Djurgårdens IF 3-0 (5-2, 2-0, 4-1)

AIK:s senaste SM-guld kom 1984 efter en finalseger mot ärkerivalen Djurgården med 3-0 i matcher. Laget tränades av Pär Bäckman och innehöll en massa profiler som bland andra Gunnar Leidborg, Bosse Ericsson, Per-Erik Eklund och Peter Gradin.

Men det som finalserien är mest ihågkommen för är Djurgårdaren Håkan Södergrens överfall på Mats Alba. I den första finalmatchen slog Södergren av Mats Albas näsa med klubban. Domen mot Södergren blev hård: Avstängd under resten av slutspelet.

Allt medan Djurgårdsklacken skanderade "Matte Alba har ingen näsa".

I en intervju på AIK:s hemsida berättar Mats Alba om händelsen.

Hade ni något otalt med varandra, eller vad var det som hände?

– Nej, inget som helst. Håkan fick nog bara "hjärnsläpp".

Vad var det för skada du fick?

– Det var några sår som behövde sys och ett brutet näsben som behövde rättas till.

Du spelade i final 2 och 3, medan Håkan Södergren var avstängd. Var det någon tvekan att spela på grund av skadan?

– Nej, bara linserna gick att få in så lirade jag med galler.

1985 Södertälje SK-Djurgårdens IF 3-2 (6-0, 2-4, 6-5, 1-4, 6-3)

Thom Eklund, Anders Eldebrink och Peter Wallin mot Arto Blomsten och Roffe Ridderwall. 1985 års SM-final var inte bara ett hett derby. Det var ett hett tungviktsderby som hade allt. Matchserien gick till fem matcher och den avgörande matchen spelades i Norrköping.

SSK:s målvakt Hardy Åström prickade formtoppen perfekt och spikade igen kassen.

Samtigt klev finlirarna i SSK fram och producerade.

Peter Wallin stod för ett klassiskt mål i den sista finalmatchen när han snurrade upp Arto Blomsten med två underbara dragningar och lade in pucken med en backhand bakom Rolf Ridderwall.

SSK dominerade poängligan fullständigt. Flest poäng av alla gjorde Glenn Johansson som hade en stor del i att ”Kringlorna” tog sitt första SM-guld på 29 år.

Det hade även tränaren Timo Lahtinen som, i och med guldet, inledde en framgångsrik tränarkarriär på svensk mark.

1986 Färjestads-Södertälje 3-2 (4-3, 4-5, 3-4, 3-1, 3-2)

En viss Conny Evensson var mannen som virkade ihop Färjestad till ett mästarlag. Färjestad vann grundserien men såg ut att få problem när flera av lagets nyckelspelare gick skadade inför slutspelet. Harald Lückner bröt benet, poängmaskinen Erikki Laine hade ett sargat knä och hemvändande proffset Kent-Erik Andersson fick en klubbspets i ögat och fruktade att karriären rent av var över.

Men både Laine och Andersson kom tillbaka och var, tillsammans med Tommy Samuelsson, Thomas Rundqvist och Peter ”Pekka” Lindmark tongivande i finalspelet. Finalen mot SSK, serietvåan, blev knallhård. SSK ledde med 2-1 i matcher och hade chansen att avgöra på hemmaplan. Färjestad vann matchen med 3-1 och kunde senare vinna den femte och avgörande finalen som spelades i Karlskoga. Färjestad dominerade poängligan och hade fem spelare i topp. Bäst av alla – Kent-Erik Andersson som fick kröna sin karriär med ett SM-guld.

1987 Björklöven-Färjestads 3-1 (1-2, 8-5, 5-4, 6-1)

Säsongen 1986/1987 var ingenting sig likt i hockey-Sverige eller hockey-världen. Lilla Väsby blev Vilda Väsby sedan man snuvat både Hammarby och AIK på en elitserieplats – via den så kallade bakvägen, med play-off spel utan allsvenskt kval.

Och senare, i Wien, tog Sverige sitt första ”riktiga” VM-guld när man blev mästare i (kort) kavaj sedan Sovjet, utan något att spela för, slagit Tjeckoslovakien med 2-1.

Hemma i elitserien vann Björklöven sitt första och hittills enda SM-tecken.

Det kan man tacka ”väggen” Göte Wälitalo och sin hemmapublik för. Av 21 hemmamatcher förlorade bara Björklöven en (mot SSK) och spelade oavgjort i en. En viss Ulf Dahlén blev bäste poängplockare i slutspelet med sex mål och tillsammans med målvakten Wälitalo och tränaren Hans ”Virus” Lindberg slog man Färjestad i finalen med 3-1 i matcher. I den sista mosade man Karlstadlaget med hela 6-1. Reprisen året efter gick däremot inte lika bra...

1988 Färjestads-Björklöven 3-1 (5-6, 6-2, 3-0, 6-3)

Djurgården dominerade grundserien totalt och satte rekord på rekord. Man vann flest matcher i grundserien (27) genom tiderna, tog flest poäng (56), flest mål (193) och släppte in minst mål (116). De spelade en teknisk, vacker och underhållande hockey – men åkte ut direkt i slutspelet mot värsta rivalen AIK.

I stället seglade Färjestad, som slutade sexa i grundserien, upp som favorit i SM-finalen mot Björklöven. En repris på 1987 års final.

Den här gången fick Thomas Rundqvist, Peter Andersson, Harald Lückner och Erkki Laine revansch och vann finalserien med 3-1 i matcher. Matchserien blev målrik och Färjestad gjorde 20 mål på fyra matcher – fem mål i snitt. Göte Wälitalo, som spikade igen året innan, var helt plötsligt mänsklig vilket märktes inte minst i poängligan som backen Peter Andersson (senare Malmö) vann före ett gäng lagkamrater. Först på sjunde plats lyckades en spelare utanför FBK slå sig in i poängligan – Björklövens Mikael Andersson.

1989 Djurgårdens-Leksand 3-1 (4-5, 4-1, 5-3, 6-1)

Leksand, med stjärnor som Magnus Svensson, Robert Burakovsky och Jonas Bergqvist, hade ett kraftigt mentalt övertag på Djurgården inför finalen. Och inte blev det mindre efter seger i den första finalmatchen i Globen. Segern var Leksand femte raka mot Djurgården under säsongen.

Det blev inte fler.

Rolf Ridderwall vann målvaktskampen mot Peter Åslin och Djurgården tog över tronen som svensk hockeys gigant. Efter förlusten hemma i Globen vann Djurgården, med profiler som Håkan Södergren, Jens ”Jensa” Öhling, Jan Viktorsson och Christian Due-Boije, tre raka finaler. I den sista krossade man Leksand, uppe i Leksand, med hela 6-1. Djurgården hade bara inlett sitt segertåg i elitserien. Det skulle nämligen komma mer...

1990 Djurgårdens-Färjestad 3-1 (5-4, 4-5, 3-2, 5-2)

Djurgården lyckades behålla stora delar av den stomme som året innan kört över Leksand i SM-finalen och vunnit guld.

Efter två raka och enkla segrar mot Västerås i kvartsfinalen och Luleå i semifinalen hade Djurgården fått en lätt resa fram till en ny SM-final.

Där väntade ett riktigt tungviktsmöte mellan återvändande Kenta ”Magic” Johansson och Mats Sundin i Djurgården mot Håkan Loob, Bengt-Åke Gustavsson och Thomas Rundqvist i ett stjärnspäckat Färjestad.

Inte helt oväntat fick finalen epitetet – drömfinal.

Och det blev en rysare. De tre första matcherna gick till sudden death – och det var bortalaget som gick segrande ur samtliga.

Tack vare två segrar i Karlstad (Färjestad vann den andra matchen i Globen) kunde Djurgården vinna finalen inför en fullsatt Glob.

Mikael Johansson satte spiken i sistan med sitt 5-2 mål i sista perioden och Djurgården försvarade sitt SM-guld – något som inte hade hänt sedan Brynäs stått för samma bedrift säsongen 1975/1976.

En viss Harald Lückner, då tränare i Färjestad, svalde stoltheten och erkände:

– Det är bara att gratulera. Djurgården vann rättvist och är bäst i Sverige.

1991 Djurgårdens IF-Färjestads BK 3-0 (5-2, 6-3, 3-0)

Djurgården förlorade några riktigt tunga namn inför säsongen. Rolf Ridderwall försvann precis som Johan Garpenlöv och Mats Sundin.

Men vad gjorde det. 21-årige Tommy Söderström klev in i kassen, spelade 45 av 47 matcher och gjorde det så bra att han utsågs till årets rookie.

Som extra belöning kom han senare med i VM-truppen.

Djurgården vann grundserien, slog ut SSK och Västerås i två raka matcher i kvarts- respektive semi och ställdes mot Färjestad i finalen.

Men inte heller FBK kunde rubba ”Mesta mästarna”.

När Orwar Stambert klippte in 3-0 i Globen i den tredje matchen började firandet med flera minuter kvar av matchen.

De sista sekunderna av matchen åkte spelarna, både i FBK och Djurgården, bara runt och ”dödade” matchen.

Med ett par minuter kvar av matchen åkte guldhjälmarna fram.

Ett par sekunder innan slutsignalen åkte handskarna upp i luften.

– Jublet har redan startat och guldhjälmarna är redan på, sa Arne Hegerfors.

– Ett ganska festligt slut, sa ”Ankan” Parmström.

Djurgården tog sitt tredje raka SM-guld men där skulle det ta stopp...

1992 Malmö IF-Djurgårdens IF 2-1, 1-2, 5-4, 2-3, 4-2

Djurgården tog sig till sin fjärde raka SM-final och ställdes mot nya, kaxiga, Malmö uppbackat av en vilt miljonsatsande byggherre vid namn Percy Nilsson.

Malmö, med spelare som Johan Sälle, Mats Näslund, Daniel Rydmark, Matti Pauna, Håkan Åhlund och en mustaschprydd ”vägg” i Peter ”Pekka” Lindmark (vi hade kunnat rapa hela laget), spelade sin första SM-final någonsin men höll på att åka dit redan i kvartsfinalen mot AIK.

Malmö åkte till Globen med kniven på strupen, 0-1 i matcher, men lyckades vända till seger.

Finalen mot Djurgården blev tät och de tre första matcherna fick avgöras i sudden. Efter fyra spelade matcher stod det 2-2 i serien efter att lagen vunnit sina hemmamatcher. I den avgörande finalen stod 5940 åskådare som packade sillar i trånga Malmö Isstadion.

Malmö spelade ”äckligt disciplinerat” som tränaren Timo Lahtinen uttryckte det med finsk accent. Malmö vann med 4-2 efter att ha avgjort matchen i mittenrundan genom mål av Mats Lusth och Peter Andersson (idag sportchef i klubben). Efter bara två år i elitserien hade Malmö infriat de högt ställda förväntningarna – bärgat klubbens första SM-guld.

1993 Brynäs IF-Luleå HF 3-2 (1-3, 2-4, 7-4, 6-2, 3-1)

2–0 i matcher till Luleå, champagnen på kylning och tre matchbollar. Brynäs vann match tre hemma i Gävle, men hade ändå kniven på strupen inför match fyra i Luleå.

Brynäs vann där också – mycket tack vare ett “samurajtal” av Brynäs tränare Tommy Sandin.

– Han höll en matchgenomgång som gjorde att vi kände oss oslagbara, minns Brynäs lagkapten Anders “Masken” Carlsson.

I femte och direkt avgörande fajten i Gavlerinken hade Luleå 1–0 långt in på slutperioden, men radarparet Jonas Johnson-Andreas Dackell – som Sandlin lyft fram och matchat hårt – vände finalen till guld för Brynäs under ett dramatiskt slut.

Dackell, då 21 år, gjorde både 1–1 och 2–1 (på tennis) och Luleås backpar Thomas Lilja och Lasse Modig, som var inne på båda målen, var otröstliga efteråt.

3-1 till slut för Brynäs och klubbens första SM-guld sedan 1980.

1994 Malmö IF-MoDo HK 3-6, 3-4, 7-1, 3-1, 3-1

Modo, med en ung, lovande och till slut ruskigt irriterad Peter Forsberg skakade stjärnspäckade Malmö ordentligt i SM-finalen 1994.

Modo gick upp till 2-0 i matcher. Den andra matchen avgjorde Foppa själv, 16 minuter in i den femte perioden, helt fri med Roger Nordström. Forsberg var utomjordiskt bra hela slutspelet och såg ut att gå mot ett sensationellt SM-guld.

Men Malmö, med bland andra retstickan Daniel Rydmark, Petri Liimatainen och Robert Svehla, vände på steken och vann tre raka matcher.

Bilderna från avgörandet i Malmö efter den femte finalmatchen har blivit klassiska.

En ilsken Peter Forsberg knäcker först klubban med knät framför en tiggande Mif-reporter innan han förklarar sina tankar om finaldomaren Börje Johansson.

– Han är så jävla kass så jag skulle vilja dra på honom en smäll, sa en rödflammig Forsberg till Svt:s Albert Svanberg.

1995 HV 71-Brynäs IF 3-2 (2-4, 4-0, 2-3, 4-2, 5-4)

Miljonbygget HV 71 var uträknade inte bara en gång utan flera gånger under seriespelet. Till slut lyckades HV, som åttonde och sista lag, med nöd och näppe kravla sig vidare till SM-final och ställdes mot tunga favoriten Djurgården i kvartsfinalen.

Och den började precis som beräknat. Challe Berglund gjorde 1-0 för DIF efter bara 35 sekunder. Men sedan tog det stopp. Bosse Ahl spikade igen och storspelade med sin snabba högerplock. HV 71 vann tre raka matcher och tog sig till semifinal. Där fortsatte laget med sina mirakulösa bedrifter. Trots underläge 0-2 i matcher mot storfavoriten Malmö lyckades man vända serien till seger 3-2.

Finalen mot Brynäs blev en rysare även den och gick till fem matcher.

Alvesta-sonen Johan Lindbom frälste ett redan frälst Jönköping när han (först lyckats ta sig på benen efter att ha varit nere på knä) trampade in i offensiv zon i sudden death och pressade in avgörande 5-4 bakom Lars Karlsson. Efter den makalösa bedriften blev tränaren Sune Bergman ”Kung Sune” i hela hockey-Sverige.

1996 Luleå HF-Västra Frölunda HC 7-1, 2-6, 3-2, 3-2

Lasse ”Buttra molnet” Falk (med sin 1–3–1 hockey) mot Lars ”Osten” Bergström. Christian Ruuttu mot Stefan ”Skuggan” Nilsson. Målvakterna Jarmo Myllis mot Micke Sandberg. Finalserien mellan Frölunda och Luleå innehöll många ”matcher i matchen” och blev en av de ruffigaste finalerna genom tiderna.

Den andra finalen spelades, som vanligt vid den här tiden, i ett kokande Frölundaborg eftersom hästhoppningen invaderat Scandinavium.

Västeråsdomaren Robert Lahti klarade inte av uppgiften – matchen innehöll 52 utvisningsminuter, Frölundas Petteri Nummelin (hjärnskakning) och Luleås Mikael Lindholm (igenmurat öga) fick lämna isen sårade efter brutalt spel.

Frölunda vann matchen med 6–2 och kvitterade till 1–1 i matcher. Resten av serien gick i samma spår. Fult spel, slagsmål, mängder med utvisningar, omspolningar och skador.

Luleå vann hemma och knep SM-guldet i ett upphetsat Frölundaborg i den fjärde finalmatchen efter mål av Jan Mertzig, Lars Hurtig och Roger Åkerström. Publikfavoriten (i Göteborg) Christian Ruuttu tjurade och sprutade vatten på domaren från utvisningsbåset.

1997 Färjestads BK-Luleå HF 3–1 (3-2, 5-2, 2-7, 7-4)

På väg mot finalen bjöd Färjestad och Leksand på en rejäl nattmangling i den första semifinalen.

Fem timmar och 24 minuter efter första nedsläpp avgjorde Andreas Karlsson för Leksand – 19.16 in i den sjätte perioden.

Färjestad vände, vann serien och ställdes mot Luleå i final. Jörgen Jönsson blev hela slutspelets poängkung (14 poäng) och var tillsammans med Roger Johansson och hetlevrade tränaren Per Bäckman finalens stora profiler. Jönsson avgjorde den viktiga första matchen uppe i Luleå i sudden och gjorde två tunga mål i den fjärde finalen hemma i Karlstad. Färjestad vann med 7-4 och blev mästare igen.

Lars ”Osten” Bergström fick inte försvara guldet från året innan och summerade:

– Vi tappade guldet i den första finalen uppe i Delfinen.

1998 Färjestads BK-Djurgårdens IF 3-2 (4-0, 1-4, 1-5, 5-2, 2-1)

Efter fyra relativt ojämna matcher stod det 2-2 inför den femte och avgörande finalen i Globen som fylldes till bristningsgränsen – 13 850 bänkade sig och fick se en rafflande upplösning.

Pelle Prestberg gjorde 1-0 för Färjestad. Prestberg gjorde ett av sina bästa slutspel någonsin, slutade trea i poängligan gjorde överlägset flest mål – hela tio stycken.

Thomas Johansson kvitterade i den sista perioden och tog matchen till sudden death.

Väl där snappade backen Greger Artursson upp ett dåligt DIF-uppspel vid egen blå, avancerade över röd och drog till strax innanför offensiv blå. Han hade hittat luckan mellan benen på annars duktige Tommy Söderström och guldet hamnade i Karlstad.

– Djurgården kallar sig för Stockholms stolthet men nu kan vi kalla oss för Sveriges stolthet, gastade en tandlös Roger ”Ragge” Johansson mitt i guldfirandet.

Roger Johansson missade de sista matcherna i finalserien sedan han fått Micke Johanssons klubbspets i ögat.

1999 Brynäs IF-MoDo Hockey 3-2 (1-2, 5-2, 1-4, 6-5, 4-2

Modo hade 2–1 i matcher inför rond fyra i Gävle. Och med 4–1-ledning efter halva matchen var guldet mer eller mindre klart. Brynäs hämtade upp till 4–4 när Hasse Jonsson bjöd på nästa käftsmäll för Gävlelaget: 4–5 med bara några minuter kvar.

Men Brynäs hade ett nytt mirakel på gång och Tom Bissett gjorde både 5–5 och 6–5 i en av tidernas bästa finalmatcher innan slutsignalen och fixade en avgörande match uppe i Ö-vik.

Där vann Brynäs med 4–2 efter två mål av Ove Molin och två av Roger Kyrö. Men framförallt efter ett makalöst målvaktsspel av Johan Holmqvist och ett backspel av Pär Djoos – han gick nästan aldrig av isen! – som knäckte stjärnspäckade Modo.

2000 Djurgårdens IF-MoDo Hockey 3-0 (5-0, 3-2, 4-1)

Ynglingarna i ”Linje 19” överraskade alla genom att ta Modo hela vägen till en SM-final.

Daniel Sedin var tillsammans med brorsan Henrik Sedin och Mattias Weinhandel säsongens stora utropstecken. Efter Djurgården.

Hardy Nilsson presenterade en ny syn på hockeyn med sina torpeder.

Efter att ha balanserat nära ett fiaskoresultat i kvartsfinalen mot Färjestad ångade Djurgården fram till en SM-final och många spådde en ny dynasti inom svensk hockey.

Torpedhockeyn var helt annat än den så bespottade, defensiva 1-3-1 hockey under Lasse Falks tid i början på 90-talet.

I finalen klev lirare som Mikael Tellqvist (konkurrerade ut Tommy Söderström), Kristoffer Ottosson och norrmannen Espen Knutsen och mosade stackars Modo som förlorade sin andra raka SM-final.

2001 Djurgårdens IF-Färjestads BK 4-2 (1-4, 4-0, 2-6, 5-2, 5-4, 2-1)

För första gången i svensk hockey avgjordes SM-finalen i bäst av sju matcher. Men den gick bara till sex. Trots en glödhet Jönsson-liga i Färjestad och ledning 2-1 i matcher lyckades Djurgården vända på steken och ta sitt andra raka SM-guld efter 4-2 i matcher.

Men det kunde lika gärna blivit precis tvärtom. Både match fem och sex avgjordes i sudden death. Segermålet i viktiga match fem blev omtalat. Vladimir Orzagh styrde ned pucken med hög klubba – och efteråt erkände domaren Roger Öberg att han hade blåst av om han sett situationen. Den sjätte finalen avgjordes först i den femte perioden när ett tröttkört Färjestad gick på knäna och Daniel Tjärnqvist blev stor finalhjälte med sitt sudden-mål.

2002 Färjestads BK-MODO Hockey 3-0 (3-2, 7-2, 5-3)

Snacka om att vara herre i sitt eget (nya) hus. Första säsongen i nya, fräscha Löfbergs Lila Arena var Färjestad totalt överlägsna.

Man vann grundserien och satte nytt poängrekord. Och när väl slutspelet körde igång rullade maskinen vidare – helt ostoppbar.

Färjestad krossade Brynäs i fyra raka i kvartsfinalen, HV 71 med tre raka i semin och stackars Modo med tre raka i finalen. Rekord det också, förstås.

I den första matchen uppe i Ö-vik kämpade sig Modo till sudden death – väl där avgjorde Pär Becker och ungefär samtidigt försvann Modos rimliga chans att skaka Färjestad i serien.

Modos Mattias Weinhandl vann visserligen poängligan men vad gjorde det när schweizaren Martin Gerber var rena väggen i hela finalserien – och vann målvaktsligan.

2003 Västra Frölunda HC-Färjestads BK 4-0 (5-4, 2-1, 2-0, 4-3)

Frölunda vann SM-guld 1964 och göteborgarna hade väntat i 38 år på klubbens andra titel. Frölunda ångade på i SM-finalen mot Färjestad och skaffade sig 3-0 i matcher och hade chansen att avgöra, hemma inför 12 044 i Scandinavium.

Den fjärde finalen blev tidernas längsta SM-final. Urfrölundaiten Jonas Esbjörns tryckte in 3-3 efter 15.54 i den sista perioden och tog matchen till sudden death.

Väl där spikade Sinuhe Wallinheimo i Färjestad och Henrik Lundqvist igen fullständigt.

Först 1.56 in i den tredje förlängningsperioden kom avgörandet – på ett slumpskott.

Tommi Kallio sköt från mittzon och en skymd Sinuhe Wallinheimo fipplade på något sätt in pucken.

Scandinavium exploderade i galen guldyra för det första SM-guldet på 38 år.

2004 HV 71-Färjestads BK 4-3 (3-0, 1-4, 3-4, 4-0, 2-3, 1-0, 5-0)

SM-finalen mellan HV 71 och Färjestad blev en av historiens jämnaste och mest nervigaste tillställningar. I den första finalen avgjorde Anders Huusko med sitt 2-0 minns. Ni minns säkert situationen. Färjestads målvakt Sinuhe Wallinheimo gick ut för att spela undan en puck när hans målvaktsklubba gick av. Wallinheimo skyllde på klubban och klubbtillverkaren på Wallinheimo. Färjestad gick senare till 3-2 i matcher och hade chansen att avgöra på hemmaplan. Då spikade Stefan Liv igen och höll nollan trots att FBK hade sju numerära överlägen. HV vann med 1-0 och avgjorde sedan på hemmaplan när man körde över Färjestad med hela 5-0. När Johan Davidsson gjorde 3-0 i början av den andra perioden var matchen i princip avgjord. HV spelade av matchen och började firandet med guldhjälmar redan före slutsignalen.

2005 Frölunda HC-Färjestads BK 4–1 (2-4, 5-0, 4-1, 4-0, 1-0)

Peter Forsberg och Markus Näslund kom hem till Modo. Henrik Zetterberg spelade i Timrå.

Sheldon Souray och Zdeno Chara gjorde en visit i Karlstad. Men framförallt: Daniel Alfredsson, Per-Johan Axelsson och Samuel Påhlsson kom hem till Göteborg och körde över allt och alla i slutspelet.

Färjestad vann den första finalmatchen i Karlstad med 4-2. Sedan tog det tvärstopp – och ingenting kunde stoppa Frölunda, eller the big red machine, som laget kallades.

Returen i Scandinavium vann man med 5–0. Göteborgarna följde upp med 1–4 på bortaplan i Karlstad och klara 4–0 hemma. Ett fullsatt Scandinavium buade jätten Zdeno Chara ur balans och Sheldon Souray drog på sitt matchstraff när han viftade med en vit handduk mot domaren Ulf Rönnmark.

I den femte matchen avgjorde Niklas Andersson med sitt 1–0 mål i sudden death. Då hade makalöse Henrik Lundqvist släppt in ett mål på tretton perioder.

– Det här är det särklassigt bästa mästarlaget i svensk hockeyhistoria, vrålade Radiosportens ishockeyexpert Lars-Gunnar Jansson efter Frölundas guldmål.

2006 Färjestads BK-Frölunda HC 4–2 (7-4, 1-6, 2-1, 1-2, 5-3, 5-3)

Den här SM-finalen gick till historien som en av de hetsigaste och mest rubrikskapande finalerna någonsin.

Per Ledin och Emil Kåberg var i högform – på alla sätt och vis.

Per Ledin kallade Frölundas målvakt Tommy Salo för ”tjockis”, en måldomare för ”din tjocka jävla tattare” och anmäldes för hets mot folkgrupp.

Det spelades faktiskt lite hockey emellanåt också.

Efter finalförluster tre år i rad var det Färjestads tur att ta hem guldet. I den sjätte matchen slog man Frölunda med 5-3 hemma i Löfbergs Lila Arena och vann finalserien med sammanlagt 4-2.

SM-guldet var klubbens sjunde och gladast av alla var nog Pär Hållberg.

Efter sex silvermedaljer fick han äntligen vinna ett guld och beskrev det:

– Det är så fantastiskt skönt så du anar inte.

2007 Modo–Linköping 4–2 (1–5, 3–2, 1–2, 5–1, 2–1, 3–2)

Linköping kom utvilat till finalen efter att enkelt ha avfärdat Luleå i kvarten (4–0 i matcher) och storfavoriten Färjestad i semin (4–1 i matcher).

Modo kom tröttkört efter två stentuffa sjusetare mot länskonkurrenten Timrå och elitserietvåan HV 71.

Efter 5–1 till Linköping i första matchen fanns det de som tippade att LHC skulle vinna enkelt, kanske med 4–0 i matcher. Men Harald Lückners mannar, där i stort sett alla var småskadade, vägrade vika ner sig.

Egna produkter som Mattias Timander, Niklas Sundström och Per Svartvadet – tillsammans med importer som målvakten Karol Krizan och måltjuven Kristian Kuusela – gick i bräschen och såg till att säkra Modos första SM-guld sedan 1979.

– Det viktigaste målet i mitt liv, sa Kristian Kuusela efter att han avgjort final fem.

Två dagar senare gick han in och avgjorde även den sjätte finalen, och därmed hela matchserien.

2008 HV 71–Linköping 4–2 (4–6, 1–2, 4–3 sd, 5–1, 7–3, 3–2 sd)

HV 71 vann elitserien överlägset – 15 poäng före tvåan Linköping. Det var därför inte helt ologiskt att de två lagen möttes i final.

Linköping fick en fantastisk start med två raka segrar, mycket tack vare fjärdekedjan med Kim Staal, Tim Eriksson, Patrik Zackrisson, och hade läge att ta ledningen med 3–0 i matcher hemma i Cloetta center.

Vinst där och finalserien hade förmodligen varit avgjord. Men i sudden death sköt förre Linköpingsbacken Mikko Luoma ett skott som Jan Hrdina styrde i nät och plötsligt hade HV två raka hemmamatcher och var med i matchen igen. HV krossade Linköping i match 4.

I match 5 ledde Linköping med 2–0 efter första perioden och hade bud på fler mål – men HV vände till 5–2 på sju minuter.

Efter tre mål i numerärt underläge!

Linköping gick in i finalserien utan avstängde Andreas Pihl och redan i första finalen försvann Tomas Surovy med en korsbandsskada. Med ett flertal småskavanker på nyckelspelare som Daniel Fernholm orkade inte Linköping komma igen. Eric Johansson avgjorde den sjätte matchen i sudden death.

2009 Färjestad–HV 71 4–1 (1–4, 4–1, 3–1, 3–2, 3–2)

4–0 mot Brynäs i kvarten, 4–0 mot Skellefteå i semin, 4–1 mot HV 71 i finalen.

12–1 i slutspelet – nej, det var inget snack om vilket som var Sveriges bästa ishockeylag 2008/2009.

Färjestads BK krossade allt på väg mot klubbens åttonde guld.

På vägen dit fick en innan dess ganska okänd målvakt ett nytt smeknamn som han till och med bär med sig i NHL numer.

— ...och så hade vi ett monster där bak i kassen, skämtade tränaren Tommy Samuelsson efter ännu en supermatch av Jonas Gustavsson.

Och vips blev han ”Monstret” med hela hockey-Sverige.

Mer att minnas från 2009?

Jörgen Jönssons drömavslut, förtås.

FBK-ikonen tog sitt femte guld för Färjestad när han hissade bucklan mot taket i Löfbergs Lila Arena.

Andra klassiska FBK-hjältar som Peter Nordström och Thomas Rhodin fick också avsluta sina karriärer i Färjestad med det finaste man kan vinna.

Källor: Strömbergs/Brunnhages Idrottsböcker, Lars Nylin.