Det är magi över Vi i femman

Det är magi över "Vi i Femman". Under 40 år markerar programmet succé genom att aldrig rucka på grunden: en 24 karats respekt för den numera så kommersiellt heta målgruppen, elvaåringar.

Visst har åren betytt smärre förändringar i fasaden, men än sen.

Programledare och domare står för en sändning som verkligen älskar sina medverkande. Victoria Dyring som programledare och Jonas Hallberg som domare profilerar elegant lyhördhet gentemot en ständigt lika krävande studiopublik.

Tittaren, för sin del, bör notera vad det är den elvaåriga kunskapseliten inte kan år 2002. Plötsligt profileras nämligen luckor som inte längre kan avfärdas som tillfälliga missar i en i övrigt hisnande allmänbildning.

Som att inget av de två tävlande lagen klarade frågan vad motsvarigheten till Bibeln kallas bland muslimer.

I ett Sverige med hundratusentals invånare som är muslimer, borde dagens elvaåringar inte ha några problem med svaret. Men ingen kunde. Ingen visste att svaret var Koranen.

Just så isolerade lever alltså en elit bland elvaåringarna i sitt eget land. I ett nafs avslöjade den kompakta tystnaden bland de tävlande hur de fostras av vuxenvärlden - hem, skola och tv. Endast en Le Pen kan gnugga händerna inför resultatet. Det är såna inblickar i Sverige i tiden som gör "Vi i Femman" till ett av tv:s viktigaste samhällsprogram.

"Kultursöndag" i tvåan är ingen framgång för kultur i rutan.

Sammanslagningen av musik, litteratur och konstprogram till en plågsamt utdragen PR för statlig kulturpolitik inbjuder publiken att snabbt zappa sig till andra sändningar.

Än sen, om tiden skurits ned till 25 minuter vardera för konstarterna. Det är redan alldeles för långt, eftersom inget enda inslag granskar hur det ser ut i verklighetens kulturlandskap.

Den inledande "Musikspegeln" har blivit ett förljuget Disneyland, som vecka ut och in staplar sändningen full av politiskt korrekta propagandajippon, sinsemellan alltid utan sammanhang och alltid utan intresse för trender.

Jag har aldrig sett ett enda inslag markera kontakt med ett i tysthet alltmer nedrustate lokalt svenskt musikliv, där högutbildade musikerbegåvningar på plats efter plats skolar om sig till arkivarbetare och undersköterskor.

Tigande, istället för medvetandegörande härjar också religionsprogrammen.

Där förekommer ingen orientering om det religiösa landskapets trosriktningar med de presentationer som varenda helg är en självklarhet i den europeiska allmän-tv, som vi är en del av. Varför ska religion i svenska rutan förfalla till infantila "må-bra" sändningar?

Som tv för helgbruk lanseras just nu också intervjuprogrammet "Tankar och ting." En tillkrånglad koreografi under programmet, distraherar visserligen tittaren från sändningens recept: inbjuden kändis med medförda ting marineras med total humorfrihet av en intervjuare underdånigare än en kungareporter.

Hur kul tv är det på en skala?

Annat är det med komediserien "Cleo", som i varje avsnitt lyser av kvickhet, charm och överraskningar, hur sant det än är att Suzanne Reuter inte spelar nån huvudroll. Hon är en av oemotståndligheterna och de är många.

För att inte tala om "Mitt i naturen" med Charlotte Permell, de sköna sparsmakade kommentarernas drottning. Sällan har hon visat mästerskapet som med den hisnande sköna franska dokumentären om vardagsköret för en ödlesnok i Provence. Tala om en Permell som vänjer oss vid verkligheten.

Det är kultur i rutan.

Kerstin Hallert