”Oskyldig hämnd är ett sätt att bli hel på”

Terri Eriksson kan förstå småskaligt vardagssabotage – men inte handlingar i Glenn Close-vrede

helskärm

Repa hans bil, slänga ut hans favoritskiva man själv alltid hatade eller ägna sig åt annat småskaligt vardagssabotage.

Jo, jag tror att en viss form av oskyldig hämnd är ett sätt att bli hel på.

Om min man låg med sin kollega skulle exempelvis hans tre stora afrikanska trummor som han envisas med att ha i vardagsrummet (och som på något sätt alltid är i vägen) ligga pyrt till.

Och nej, jag skulle inte ångra mig.

Däremot förstår jag inte psykolog Thomas Silfving som menar att ”/.../ vi vill bli kompenserade och ha garantier. Allting är alltid någon annans fel. När tåget bli försenat ska någon ställas till svars, istället för att man är tacksam att tåget gick överhuvudtaget.”

Jag är inte säker på att restidsgaranti är en fråga om hämnd.

Det är en fråga om att bli ersatt när man har köpt en tjänst som inte höll vad den lovade.

Nej, de flesta är inte glada över att tåget går överhuvudtaget, sånt är bloody glädjecoachlarv.

I en civilisation förväntar man sig att de rätt dyra tågen går någotsånär som det är utlovat.

Det funkar inte att komma fem timmar för sent till jobbet och säga till chefen ”Du borde vara glad att jag är här! Tåget tuffade ju faktiskt på 20 kilometer i timmen, det är bättre än inget.”

Fast i ärlighetens namn skulle jag förmodligen inte heller ångra mig om jag hittade ett sätt att hacka SJ:s sajt.

Men tyvärr beter den sig ju alltid som ett enda stort virus, så ingen skulle ändå märka någon skillnad.

Men när jag läser de hämndaktioner som läsarna skickat in förstår jag att jag är en liten duvunge i sammanhanget.

Jag pratar om att ha sönder några trummor eller repa en Toto-skiva.

De här människorna berättar stolt att de har haft sönder sin partners samtliga saker, hackat sönder möbler, skurit sönder plagg och pissat i rakvattnet.

Det finns en Glenn Close-vrede bakom såna handlingar som skrämmer mig.

Var tar vreden slut? När är man nöjd?

Till exempel, tjejen som ligger med sin killkompis för att få klamydia för att sedan kunna smitta sin otrogne pojkvän.

Allvarligt, hur sjukt är inte det?

När man sitter där med myror i muttan och har smittat både sin kille och sin i och för sig usla kompis, känns det bra?

Eller känns det lite som något barkade åt skogen?

Att man själv till sist framstod som förloraren i en rätt sunkig såpa?