Färre brudar tar makens efternamn

Malmö (TT) Allt färre kvinnor tar sin makes efternamn, visar nya siffror.

Magnus Fontes var pionjär när han på 1980-talet tog hustrun Nadias efternamn.

– Det är jättebra att ha ett unikt namn.

helskärm

Det blir också allt vanligare att par hittar på ett nytt, gemensamt efternamn när de gifter sig.

– Namnet är en viktig del av vår identitet. Det tyngsta skälet till att ta ett gemensamt efternamn är att man vill markera familjetillhörigheten, säger namnforskaren Eva Brylla.

Det kan också vara ett sätt att markera att starten av något nytt, säger hon.

Inte gammal sed

När namnlagen ändrades 1982 öppnades en rad möjligheter till olika namnkonstellationer för gifta par. Men det gick trögt i början, berättar Eva Brylla. Inte många avvek från det som länge varit standard – att kvinnan tog mannens efternamn.

– Det var också stort rabalder om att den traditionen var "urgammal", vilket inte alls stämmer. Det var inte förrän i början av 1900-talet som det blev standard att kvinnan tog mannens namn, säger hon.

Men under 2000-talet har något uppenbarligen hänt, visar statistik som SCB tagit fram för TT:s räkning. Andelen kvinnor som tar sin makes efternamn har minskat från 71 procent 2005 till 62 procent 2010.

Aldrig ångrat bytet

En mycket glädjande trend och ett tecken på ökad jämställdhet, anser feministprofilen Gudrun Schyman.

– I gamla tider införlivades kvinnan som en slags ägodel till mannen, men nu försvinner man ju inte längre bara för att man gifter sig. Kvinnan behöver inte längre lämna ifrån sig sin egen identitet, säger Schyman.

När Magnus Fontes gifte sig med sin hustru Nadia 1987 varade namndiskussionen i mindre än en minut. Magnus hette Lindström i efternamn, ett namn han inte hade några särskilda känslor för. Och Nadia Fontes var bestämd med att hon inte ville heta Lindström.

– Jag såg det som en stor fördel att byta till ett mer väldefinierat namn och har aldrig ångrat beslutet, säger Magnus Fontes.

Roligaste namnet

Då paret Fontes gifte sig var det fortfarande ganska ovanligt att mannen tog kvinnans namn och de möttes av en del fniss och höjda ögonbryn. Värst var det då de i slutet av 1990-talet bodde i Frankrike.

– De förstod ingenting och fick inte ihop det med att mitt födelsebevis och pass hade olika namn. Vi bodde där nere i två år, men kom aldrig in i socialförsäkringssystemet trots att vi fyllde i massvis med papper, säger Magnus Fontes.

Magnus och Nadia Fontes är typexemplet på hur många moderna par resonerar. Man tar helt enkelt det efternamn som känns roligast och bäst.

TT