”Jättesvårt att hitta en vettig människa”
Malin Wollin om polyamori och relationsanarkister
Polyamorösa Karin har aldrig förstått poängen med att bara ha en partner.
Jag har ibland svårt att se poängen med en partner.
Liksom vem är inte en relationsanarkist som då och då känner en stark lust att dra upp luvan och kasta in en molotovcocktail genom sitt eget fönster? Som ibland BRINNER och vill elda upp alla strukturer och bestämmelser och system och lagar som har med landet Du och jag att göra.
Det är både fantastiskt och fantastiskt jobbigt att leva tillsammans med den man älskar.
Många partners. Obehagsrys.
Men om man blir glad som en uppströmssimmande lax av att hålla reda på många viljor och känslor och sexlust och märkligheter och gå runt och försöka gissa vad en massa andra människor vill så varsågod att leva flockvis.
Är det bara jag som tycker att de flesta människor är konstiga? Är det bara jag som hade JÄTTESVÅRT att hitta en vettig människa att leva tillsammans med?
Hur är det möjligt att hitta ett helt pärlband av folk som man vill vara ihop med?
Är det bara jag som tycker att jag är normal och alla andra är lite eljest?
Jag tycker att poly låter jobbigt och ångestladdat. Jag tänker att jag skulle ha fullt upp med att känna mig som femte hjulet, eller ännu värre; sjätte hjulet men jag är ingen livsrecensent och är jag det så är det ändå ingen som lyssnar.
Vidare så undrar jag om det ändå inte är så att man väntar på rätt person om man känner behovet att vara ihop med många.
För är det inte så kärleken är? Att det passerar en hög med halvdana exemplar och plötsligt står HAN där. Eller HON.
Och då.
Då dödar du den som vill dela.
Då är det du och jag mot världen och jag vill ha dig i en liten ask min älskade. Plocka fram dig och älska dig, visa dig för andra, visst, men aldrig någonsin låna ut dig. Du är för dyrbar.
Om jag lägger mig ner på gräsmattan, sluter mina ögon och fantiserar om ett polyamoröst liv så ser det ut så här:
Jag har en kille som heter Joachim. Och så har jag en flickvän som jag kan se Project Runway tillsammans med.
En tjej som köper mörk choklad med spännande smaker och som inte dömer mig när jag har köpt en klänning för mycket.
En flickvän som skickar sms med söta symboler och får mig att känna mig som fjorton igen.
Men, det har jag ju redan!
Åh, jag är ett litet älskvärt polybarn av min tid.
Poly wants a cracker, poly loves you poly.
Veckans
Wow!
Vem hade trott att Anton Abeles sommarprat skulle vara det bästa i programmets historia? Jag menar, den där delen när han berättar att han slutar, EPISKT!
Wärsta!
Vad hände med barndomens romantiska bild av något enstaka charmigt myggbett? När blev det ”MÖRDARMYGGEN ANFALLER! Och förresten: de ger dig HARPEST!”
Aftonbladets