”Klokt att ta på sig pann- lampan och gräva själv”

helskärm

Min flickvän har sökt trehundra jobb, utannonserade på arbetsförmedlingen, och kommit på intervju på tre.

Och då har hon ett CV och en ansökan som den av arbetsförmedlingen tilldelade jobbcoachen tyckte var jättebra och inte gick att förbättra.

Inte heller har jobbcoachen kunnat tipsa om ett enda jobb som inte redan har legat ute på platsbanken.

Jobb som Lisa i samtliga fall hade upptäckt och ibland redan hunnit söka, innan tipset från coachen kommit.

Förutom lovord om det fina CV:t, tillsammans med funderingar över hur konstigt det var att hon inte fick något jobb, gick tiden med coachen mest ut på att få reda på om dennes släkt och vänner.

Trevliga små pratstunder, men ett stort slöseri med tid för dem båda. Den som drog nitlotten måste ändå ha varit Lisa, för hur mycket hon än fördjupade sig i coachens släkt, stod hon alltjämt utan jobb, medan coachen trots allt fick betalt under tiden.

Fördelen var att Lisa slapp söka de helt orimliga jobb som arbetsförmedlingen annars anvisade.

Ett exempel var ett jobb i Skellefteå. Att hela familjen var bosatt i Stockholm, med ett barn på dagis och ett barn i skolan, med en annan pappa och delad vårdnad, togs det ingen hänsyn till.

Själv har jag har aldrig förstått poängen med att ordna ett jobb åt någon på bekostnad av någon annans. Möjligen ser det bra ut i statistiken?

Själva idén med en platsbank är ju bra – en lista där alla lediga jobb är samlade.

Men med tanke på hur få jobb som verkligen hamnar där är chansen att hitta ett minimal.

Så slutsatsen måste bli att om man vill ha ett jobb och inte vill fika bort dyrbar tid med någon av de statligt bekostade jobbcoacherna, gör man nog klokt i att ta på sig pannlampan och börja gräva själv.