Ett bra namn kan kan aldrig ersätta talang

Terri Herrera tror inte på namnet som en framgångsfaktor

helskärm

Michael Jackson, Benny Andersson och Paul McCartney har två saker gemensamt:

1. De har sålt in i helvete många skivor.

2. De har in i helvete trista namn.

Men det sistnämnda betyder inte särskilt mycket när man har uppfunnit moonwalken eller knåpat ihop några av populärmusikens bästa låtar.

Nej, jag tror inte att namnvalet har haft någon betydelse för Alexander Ahndorils framgång. Han skulle ha skrivit lika bra om han hade hetat Gustavsson. Dessutom hade han haft ett namn som man vågade uttala och som man kunde stava till utan att kolla upp först.

Författarhistorien är full av människor med oansenliga namn men fantastiska pennor: Hjalmar Söderberg, Harry Martinsson, Moa Martinsson, Selma Lagerlöf, Per Olof Enquist. Pär Lagerkvist. Jag är glad att de la ner energi på att skriva istället för att tänka ut ett coolt och udda artistnamn.

Alla råd om att man ska färga håret, byta klädstil eller fixa slagfärdigare namn för att nå framgång är klassisk coachidioti.

Visst, att skaffa ett nytt spännande efternamn är inne och kan vara lite kul. Men jag lovar att riktig talang alltid kommer att gå före. Det spelar ingen roll om jag åker till Hollywood och byter namn till Izabelle Sunsmoke om jag inte kan agera.

Och Dick Augustsson blev inte bättre på att svara på frågor om vad hans parti ska göra i kommunpolitiken bara för att han bytte namn till Rick Falkvinge. Snarare blir konstruerade efternamn som Falkvinge, Ahndoril och Labero (taget av Joe Laberos riktiga förnamn ”Lars Bertil Roland”) rätt fåniga.

Det luktar storhetsvansinne, tonårskris och dålig smak på samma gång.

Även om jag kan medge att det inte är så klatschigt med en magiker vid namn Lars Bertil Roland Johansson.