Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Sam, Samuel

”Jag är tatuerad”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-02

Terri Eriksson avslöjar att hennes val av tatuering är i samma töntklass som en delfin på ankeln

Terri Herrera Eriksson är Wendela-krönikör.

Jag är tatuerad. Jag har en liten siluett av en svart katt ryggen. Skittfånigt.

Jag ångrar inte själva gärningen, men motivet har långt ifrån hållit.

Det är en sak att vara strax över tjugo och tycka att en trecentimeters kisse på ryggen är lite lagom farligt och ofarligt.

Det är en annan sak att vara cynisk 36-åring med omdöme.

Mitt val av tatuering är i samma töntklass som att ha en delfin på ankeln eller en liten söt Pegasus flaxade omkring på skuldran.

Tatueringar är som kläder och låtar. Det man tyckte var kickass coolt för tio år sen brukar inte direkt vara på tio i topp idag.

Små katter och delfiner håller inte. Inte heller partnerns namn.

Ibland tänker jag på ett foto av Måns Herngren som hängde hos min tatuerare.

Fotot föreställde en nygaddad Måns som hade en pinuppliknande illustration på överarmen.

Över hela bilden hängde en vimpel med namnet ”Lena”.

Jag undrar vad som har hänt med den nu när Lena är utflyttad sen länge och det istället finns en Kajsa i hans liv.

Gör man en desperat övertatuering eller tänker man ”shit happens!” och drämmer till med Kajsa på motsvarande arm?

Och vad hände med tjejen på förlaget Wahlström & Widstrand som tatuerande in ”I love WWD” på höften?

Är det så skoj – i längden? (Var det så skoj ens för stunden?)

I det avseendet hade det varit smartare att klämma in sina barns namn på överarmen.

Ens barn är inte en modenyck – även om själva gaddandet av deras namn kan vara det.

Om jag hade fått göra om min tatuering skulle det definitivt bli Albas och Ikers namn som fick präntas in i min hud för evigt.

Kärleken till dem falnar inte – som till kattmotiv, Lena och arbetsgivaren.

Följ ämnen i artikeln