”Barn måste inte stå ut med mammas och pappas nya”

Malin Wollin

Malin Wollin tycker till i styvföräldradebatten

helskärm

Om mina föräldrar hade separerat hade jag ställt till med ett helvete.

Ni får ursäkta att jag skriver helvete, men ett helvete hade det blivit. Kalla kriget skulle råda.

Om mamma så började dejta självaste tomtefar så skulle jag inte lyfta ett finger för att underlätta, jag skulle icke anstränga mig för att göra situationen mysig på bonusvis.

Folk skiljer sig och träffar nya hela tiden, det är ju så härligt att bli av med dövikt (som man har valt att skaffa barn med), det är så härligt att bli kär.

Det är så skönt att komma ur en dålig relation, det är så underbart att bli förälskad och kasta sig in i en ny.

Och vem är det som ska foga sig?

Barnen.

Alltid barnen.

De har inte bett om att mamma och pappa ska skiljas och hitta nya kärlekskamrater.

Om ett barn inte gillar den nya partnern. Tough luck.

Att välja att bilda familj, att sätta barn till världen är ett åtagande. Barnet som föds och växer upp med två föräldrar vill att det ska vara så. Barn till föräldrar som skiljer sig får ärr i hjärtat, det spelar alls ingen roll om separationen var det bästa för alla och föräldrarna inte kunde leva tillsammans, det lämnar spår i själen.

Att sedan förvänta sig att barn med öppna armar ska ta emot nya kärleksmän och kärlekskvinnor är inte så lite fräckt.

För det första hastar folk.

Sluta med det.

För det andra tar folk för givet att det måste gå.

Det måste det inte alls.

För något år sedan ringde en mamma till ett telefonväkteri i fyrans morgonsoffa. Hennes dotter vägrade acceptera mammas nya kille.

Barnpsykologen i soffan hade ett kristallklart svar till mamman.

Detta var inte acceptabelt.

Dottern var tvungen att skärpa till sig, mamman var lycklig med den här mannen och då måste dottern ställa upp på detta.

Skitsnack.

Barn måste så mycket. Det är så mycket prövningar de ska klara av.

Att stå ut med mammas och pappas nya är inte en av dem.