Är skolk verkligen ett problem?

Terri Herrera Eriksson vill ha mer fakta innan hon får moralpanik

Nu kan föräldrar som bor i Göteborg få mess när barnen skolkar. Om den tjänsten funnits när jag gick i skolan hade min mammas mobil varit full av meddelanden.

Tur att hon slapp den stressen. Det gick ju ändå rätt bra för mig.

Som tonåring tyckte jag att stora delar av undervisningen var rätt poänglös. När jag tittar tillbaka tycker jag fortfarande att den många gånger var undermålig.

Ingen kan leva om sitt liv. Därför går det inte att välja annorlunda en andra gång och sen jämföra vad som blir bäst. Men jag tror – skrämmande nog – att det jag fick ut av att hoppa över vissa lektioner och istället fika, babbla, läsa böcker, bläddra i brittiska popmagasin och lyssna på musik har tillfört mer till min kompetens.

Till exempel hade jag aldrig fått jobb på en musikkanal i radion om det inte var för mina kunskaper i global pop.

När jag var 16 år kändes det vettigare att lägga tiden på att gräva fram skivor med baskiska punkband än att fylla i stenciler om steglitsens spridning (eller att lyfta blicken från stencilen och se när Lotta kastade sudd på Tobbe).

Jag fick rätt.

Just nu är det mycket tal om skolk. Mycket moralisk panik i luften.

Även om jag ser poängen med att lära sig att gå på lektionerna är jag ändå mer rädd för den moraliska paniken än för skolken.

Innan vi blir alltför oroliga vill jag ha fakta: Är skolk inkörsporten till ett liv i samhällets utkanter? Eller är det som jag misstänker: att det inte spelar någon roll i det långa loppet?

Många av de mest högpresterande och plikttrogna människor jag känner hade också ströfrånvaro i skolan.

Det du gör skolan säger kanske inget om hur du blir som vuxen.

I så fall skickas alla dessa mess i onödan.