”Prylarna och julmyset blir omöjliga att separera”

helskärm

Om jag fick bestämma skulle jag avskaffa julen utan att blinka, eftersom vi uppenbarligen inte kan hantera den. Det är sjukt att vi svenskar julhandlar för 65 miljarder.

Men det måste gå att skilja det sunda från det osunda har jag tänkt. Därför blev jag besviken när jag kom på mig själv med att känna pirr i magen av att titta på julkalendern med min dotter.

Serien är bra och vi har det väldigt mysigt, men pirret är ett osundhetstecken. En betingad respons på någonting som lärdes in när jag var barn, att i slutet av julkalendern så vankas det klappar. Jag är Pavlovs hundar som börjar drägla när det plingar i klockan.

Pirret är responsen på ett habegär, och är så djupt rotad att reflexen sitter kvar trots att jag är vuxen.

Hela julapparaten är en sjukdom, en epidemi som kulminerar i hysterisk konsumtion, och även julkalendrar och julmys, som är fina som isolerade företeelser, är beståndsdelar i samma maskineri. Julmyset behövs för att motivera konsumtionen och frosseriet, därför att utan myset som ögonbindel skulle sjukdomen lysa så stark att den stack oss i ögonen.

På dagis berättar de att man kan få det man önskar sig av tomten. Ett påstående som de stora varuhusen också basunerar ut i reklampauserna på tv. Hälften av de stämningsfulla julsångerna säger samma sak, att man ska önska sig och få saker. Oavsett hur man ställer sig till högtiden så tränas barnen dagligen i att stärka sina habegär inför jul. Tränas till att förvänta sig prylar, och prylarna blir en viktig del av stämningen. Prylarna och julmyset blir till slut omöjliga att separera.

Ungefär så ser förutsättningarna ut för att fira sin jul precis som man vill.

Men man kan förstås tvinga sig till en mer sansad väg, och låta julen stanna vid förkylningsfasen. Förvisso är det fortfarande en sjukdom, men en förkylning har ingen dött av.