De kastas till lejonen i Idol-Colosseum

Åsa Erlandson: Det går att krossa artistdrömmen - utan att krossa personen

helskärm

”Kommer man in med pretentioner får man vara beredd på en avrättning”, säger Alexander Bard, en man som knappast byggt sin egen musikkarriär på ödmjukhet.

Vilken tur att Idol inte fanns på 80–talet.

Grejen är inte att Bard sitter och sågar. Det var därför han togs in, han gör sitt jobb. Det jag äcklas av är spektaklet, att teve aktivt söker både de bästa och de sämsta eftersom halva nöjet är att förnedra.

Om det bara handlade om att bistå med lite verklighetsuppfattning kunde galningarna stoppats långt tidigare.

Men det gjorde de inte, de ska kastas till lejonen i Idol–Colosseum.

För att människor tycker det är kul.

De kast

Men då undrar jag, vad säger alla de som tycker ”ger man sig in i leken får man leken tåla” till sina barn som sitter där bredvid i soffan och kollar?

Hur förklarar man att det är helt okej att en vuxen man kallar en förhoppningsfull tjej för ”skräckdocka” i teve, bara för att han tycker att hon är obegåvad och ful, men ”du får absolut inte kalla Felicia i klass 3B för mongo”?

Eller tycker Bardkramarna att Idolleken funkar lika bra på skolgården?

Jag tycker inte det.

Det finns andra sätt att krossa någons artistdrömmar utan att krossa den som person.

Åsa Erlandson