”Högstadiet är mot- satsen till trygghet”

Daniel Pernikliski efterlyser fler vuxna för unga att prata med

helskärm

De flesta vuxna glömmer – de trubbas av och ersätter sina dunkla ungdomsminnen med någon sorts det-är-så-himla-härligt-och-bekymmersfritt-att-vara-barn-mentalitet.

De har glömt att de spelregler som gäller i högstadiet är tusen gånger hårdare än de som gäller på arbetsplatser och i de flesta andra sammanhang i vuxenlivet.

Det är så lekande lätt att vara vuxen i jämförelse.

I högstadiet finns ett tryck som knappt går att beskriva. Inte nog med att alla har sina egna inombordskamper med skenande hormoner och klumpiga kroppar, de utsätts också för en ständig granskning, av varandra, som saknar jämförelse.

Alla bevakar alla och minsta lilla ”misstag” – en avvikande kroppsform, en lukt, fel sorts kläder, fel musiksmak, konstiga föräldrar, att ha hånglat med någon, att inte ha hånglat med någon och så vidare – kan leda till att man får ett helvete.

Högstadiet är motsatsen till trygghet.

Barnen behöver vuxna människor att prata med och det räcker inte med föräldrarna.

Det behövs kvalificerade människor på skolorna, fritidsledare, kuratorer och sjuksköterskor.

Det behövs unga vuxna, elevassistenter, som inte förlorat blicken och minns hur det var.

Människor som är unga nog att få förtroende och se vad som försiggår, men gamla nog att kunna hantera problemen.

Högstadiet är vägskälet för så många, det som avgör om de ska hamna på rätsida eller i klistret.

Alla vet att det är så förbannat mycket billigare att sätta in åtgärderna här istället för att vänta tills allt har gått åt helvete.

Men det kräver långsiktigt tänkande, och budgetar är sällan så långsiktiga.

I den andan har man skurit ner på resurserna där de behövs som bäst.

Men man kan ju alltid skaffa fler poliser.